Cerebral pares är en funktionsnedsättning som har sin grund i en skada på storhjärnan (cerebrum) och som leder till varierande grad av nedsatt muskeltonus och muskelkontroll. För att förbättra den enskilda personens funktionsförmåga och livskvalitet används fysioterapi, arbetsterapi och talterapi. Utöver detta kan läkemedel, anpassningshjälpmedel och kirurgi ingå i behandlingen, beroende på hur allvarlig cerebral paresen är och vilka behov den enskilda personen har.
Cerebral pares är ett livslångt tillstånd som orsakas av en skada på hjärnans cerebrum som uppstår före födseln eller under de första levnadsåren. Skadan kan bero på infektioner både före och efter födseln, en hjärnskada som uppstår i samband med förlossningen, eller ett traumatiskt huvudskada hos ett spädbarn eller litet barn. Vilken grad av onormal muskeltonus och bristande muskelkontroll en person upplever beror på vilket område av hjärnan som skadats. Många personer med cerebral pares har även andra fysiska och utvecklingsrelaterade förseningar kopplade till tillståndet.
Spastisk cerebral pares är den vanligaste formen av tillståndet och kännetecknas av hypertoni, det vill säga ökad muskeltonus och stelhet i musklerna. Hela eller delar av kroppen kan påverkas. Den ataktiska formen kännetecknas istället av hypotoni, det vill säga låg muskeltonus. Ataxi hos personer med cerebral pares är dock ovanligt – den atetoida (dyskinetiska) formen är vanligare. Personer med atetoid cerebral pares har en kombination av både hypertoni och hypotoni.
Fysioterapi används för att hjälpa personer med cerebral pares att maximera sin muskelstyrka, kontroll och sitt rörelseomfång. Fokus ligger på flexibilitet och balans för att öka rörligheten, och för de som har hypertoni är stretching en viktig del av behandlingen. Gåhjälpmedel som ortoser eller skenor kan tas i bruk när en fysioterapeut bedömer att det är nödvändigt.
Arbetsterapi är viktig för personer med cerebral pares för att lära sig anpassa sin vardagsmiljö efter sina behov. Målet är att uppnå optimal självständighet. Det innebär exempelvis att barn med cerebral pares kan få specialanpassade bestick så att de kan äta på egen hand, eller annan anpassningsutrustning som underlättar vardagen och stärker den dagliga självständigheten.
Alla personer med cerebral pares har inte problem med talet, men för de som har det är talterapi en integrerad del av behandlingsplanen. Fokus ligger på att träna upp kontrollen över ansiktsmuskulaturen och de övriga muskler som används för att bilda tal. När talet är kraftigt påverkat kan barn även lära sig teckenspråk som ett komplement, för att lättare kunna göra sig förstådda av andra.
Läkemedel som muskelavslappnande medel kan tas oralt för att lindra hypertoni. En mer riskfylld behandlingsform för spastiska muskler är att injicera botox direkt i muskulaturen. Botoxbehandlingar kan ge sällsynta men allvarliga biverkningar, och bör därför övervägas noggrant när det gäller små barn.
Vid svår cerebral pares kan operation bli nödvändig för att korrigera missbildningar i armar, ben och leder som uppstått till följd av kontrakturer, det vill säga en förkortning av musklerna. Dessa ingrepp syftar till att förbättra positioneringen av senor och ben för att öka funktionsförmågan i leder och extremiteter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online