Glaukom är en ögonsjukdom som orsakas av ett förhöjt tryck i ögat. Det förhöjda trycket skadar synnerven, vilket i sin tur kan leda till blindhet. Behandlingarna syftar till att sänka trycket genom att minska mängden kammarenvätska – den vätska som fyller ögats inre. Vissa läkemedel minskar produktionen av vätskan, medan andra ökar dess utflöde. Den första laseroperationen på öga utfördes redan 1989, och sedan dess har lasertekniken finslipats och blivit en utbredd behandlingsmetod vid glaukom.
Det finns två huvudtyper av glaukom. Öppenvinkelglaukom är den vanligaste formen och orsakas av ett nedsatt utflöde av vätska från ögat. Sjukdomen är vanligare bland äldre och bland afroamerikaner, som löper upp till fem gånger högre risk än andra. Öppenvinkelglaukom är smärtfritt, och synförlust uppträder ofta inte förrän sjukdomen hunnit gå långt. Därför är regelbundna ögonkontroller avgörande för tidig upptäckt.
Den andra typen är akut vinkelblockerande glaukom, som betraktas som ett akut medicinskt tillstånd. Trycket i ögat stiger plötsligt till en skadlig nivå när linsen trycker fram regnbågshinnan och blockerar vätskedräneringen. Patienterna drabbas av ett rött, smärtsamt öga och suddig syn. De kan också må illa, kräkas eller klaga på huvudvärk. Omedelbar vård krävs för att undvika permanenta synskador.
Skador på ögat orsakade av glaukom går inte att reparera, men rätt behandling kan förhindra ytterligare försämring. Första linjens behandling är oftast ögondroppar. En typ av droppar är alfa-adrenerga agonister, som både minskar produktionen av kammarenvätska och ökar dess dränering, vilket sänker trycket. Biverkningar kan dock inkludera ökad hjärtfrekvens, högt blodtryck, huvudvärk, trötthet, suddig syn och torr mun.
Betablockerande ögondroppar minskar även de produktionen av vätska, men kan ge biverkningar som långsam hjärtfrekvens, depression, dåsighet och andningssvårigheter. Patienter med hjärtsjukdom eller astma bör därför inte använda betablockerare i droppform. Andra läkemedel, såsom miotika, ökar utflödet av vätska, medan karboanhydrashämmare minskar bildningen av vätska. Om ögondropparna inte ger tillräcklig effekt överväger läkaren kirurgisk behandling.
Trabekuloplastik är den vanligaste kirurgiska behandlingen vid glaukom. Vätskan rinner ut ur ögat genom kanaler som kallas Schlemms kanaler. Högintensiva laserstrålar används för att öppna dessa kanaler så att vätskan kan passera fritt. Denna metod används främst vid öppenvinkelglaukom. Patienter med svårare vinkelblockerande glaukom kan behöva laserperifer iridotomi, där lasern skapar ett litet hål i regnbågshinnan för att underlätta dräneringen.
Läkare kombinerar ofta laserbehandling med receptbelagda ögondroppar för bästa möjliga resultat. Effekten av laserbehandling varierar dock från person till person, och det är möjligt att effekten avtar med tiden. Om varken ögondroppar eller laserbehandling ger tillräcklig effekt kan konventionell kirurgi bli nästa steg.
Vid en kanaloplastik görs ett litet snitt i ögat och Schlemms kanaler vidgas. Detta är en tillfällig lösning som underlättar passage av vätska ut ur ögat. En internationell studie publicerad i maj 2009 i Journal of Cataract and Refractive Surgery visade att kanaloplastik är säker och effektiv för att sänka trycket hos patienter med öppenvinkelglaukom.
Vid trabekulektomi tas en del av ögats vägg bort, vilket skapar en flik som kirurgen syr fast. Öppningen som uppstår gör att vätskan kan rinna ut, vilket sänker trycket i ögat. Denna operation innebär dock en ökad risk för grå starr.
Om dessa ingrepp misslyckas kan läkaren överväga ytterligare en procedur där kirurgen placerar en dräneringsslang i kammarvätskeutrymmet nära ögats framdel samt en platta under bindhinnan. Vätskan leds via slangen ut ur kammarutrymmet. Detta kallas ett glaukomdränageimplantat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online