Historien om oftalmoskopet är en fascinerande epok som haft enorm betydelse för fysiologin. I århundraden betraktade människor djurens och medmänniskornas ögon som ett organ som var helt mörkt och ogenomträngligt. Först i mitten av 1800-talet kunde stora delar av ögats insida skådas, tack vare upptäckten av oftalmoskopet – ett resultat av framväxande forskning, fynd och observationer. Därefter följde många innovationer och förbättringar som formats detta instrument till vad det är idag.
Ett oftalmoskop är ett instrument som används för att undersöka ögat och dess insida, vilket gör det möjligt för ögonspecialister att bedöma dess hälsa. Det finns två grundläggande typer: direkt och indirekt. Den direkta varianten är vanligast, har ungefär samma storlek som en ficklampa och är utrustad med flera förstoringslinser. Den indirekta varianten består av en handhållen lins och en ljuskälla fäst vid ett huvudband. Den kan vara monokulär eller binokulär och ger en bredare och tydligare bild av ögats insida.
Flera tidigare vetenskapliga fynd lade grunden för upptäckten av oftalmoskopet. År 1810 förklarades det att ljus som trängde in i ögat utifrån var orsaken till att ögonen kunde verka lysande. År 1825 kunde man se ögats innersta del med hjälp av närsynta glasögon som reflekterade ljus från ett stearinljus bakom personen in i ögat. År 1846 förklarades slutligen den röda färgen hos den lysande pupillen, liksom teorin om att alla ögon kunde göras lysande om ljuskällan riktad mot en persons öga befann sig exakt i linje med observatörens synlinje.
Den brittiske uppfinnaren Charles Babbage var den första som konstruerade ett instrument för att kunna se in i ögat. När han dock inte lyckades få fram någon bild när han demonstrerade sitt instrument, övergav han projektet. Sju år senare, år 1851, upptäckte den tyske fysikern Hermann von Helmholtz – driven av en önskan att förklara varför ögats färg ibland verkade ljus och ibland mörk – oftalmoskopet, baserat på samma principer som Babbage en gång använt.
Helmholtz ursprungliga oftalmoskop hade endast konkava linser, tills en roterande skiva med både konkava och konvexa linser introducerades. År 1852 etablerades den indirekta metoden, och därefter följde många modifieringar och förbättringar. En refrakterande modell lanserades år 1870, och år 1880 utvecklades de första elektriska oftalmoskopen. I jakten på den ideala ljuskällan provades olja, bensin, gas och till och med dagsljus. År 1885 tillverkades det första instrumentet med glödlampa.
Under lång tid monterades oftalmoskopen i stativ, tills binokulär indirekt oftalmoskopi introducerades år 1947. Handhållna modeller med batteridriven belysning och glödlampor började sedan tillverkas. Under 1950- och 1960-talen utvecklade flera tillverkare direkta oftalmoskop med utmärkt belysning. Införandet av 3,5-volts halogenlampor förbättrade belysningen ytterligare, samtidigt som alltmer avancerade och omfattande modeller samt fler valmöjligheter inom respektive modell blev tillgängliga.
Dagens oftalmoskop använder oftast halogenljus för belysning. De drivs med batteri och är mycket mångsidiga. Öppningar varierar med mikroskåp, små och stora ljuspunkter, fixeringsmål, spaltöppning samt fokuseringslinser med breda intervall. Vissa modeller har till och med gummikuddar mot pannan som skyddar glasögonen från repor. Priserna sträcker sig från cirka 2 000 kronor upp till över 20 000 kronor för avancerade modeller med binokulär visning och många komplexa funktioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online