Både män och kvinnor drabbas av håravfall, och båda kan förlora så mycket hår att de blir skalliga. Män är dock mer benägna att påverkas av vissa faktorer som leder till skallighet, och manligt mönsteravfall har dessutom ett karaktäristiskt utseende som är unikt för män.
Till skillnad från vad din far kanske har berättat orsakar varken hattar, överdriven kamning eller borstning, fysiska stötar eller att någon drar fingrarna genom ditt hår skallighet. Solen kan skada själva håret, men det får dig inte att bli skallig. Skallighet beror alltså inte på yttre påverkan av det här slaget, utan på faktorer inuti kroppen.
Den främsta orsaken till manlig skallighet är omvandlingen av testosteron till hormonet DHT (dihydrotestosteron). Detta är en naturlig process, men vissa män har en genetisk känslighet som gör att DHT istället binder till hårsäckarna. Det dödar hårstrået vid roten och hindrar nytt hår från att växa fram i samma hårsäck igen. Med tiden förstörs allt fler hårsäckar, vilket ger upphov till allt större skalliga områden. Detta tillstånd kallas androgen alopeci, eller manligt mönsterhåravfall, och drabbar ungefär hälften av alla män före 50 års ålder.
Manligt håravfall börjar oftast på hjässan, där håret tunnas gradvis tills en tydlig flintskallig fläck syns högst upp på huvudet. Nästa område är tinningarna. Här drar sig hårgränsen sakta bakåt och bildar en allt djupare båge, tills endast en spets av hår återstår mitt på pannan där den ursprungliga hårgränsen fanns. Detta kvarvarande hårparti kallas ofta för "widow's peak" – en karakteristisk spets mitt i pannan.
Så småningom drar sig hårgränsen tillbaka helt, tills hela hjässan är skallig och bara en krans av hår återstår runt nedre delen av huvudet, från öra till öra. Läkare beskriver ofta detta förlopp med hjälp av Hamilton–Norwood-skalan, som indelar håravfallet i olika stadier.
Håravfall som inte följer det typiska manliga mönstret bör alltid undersökas. Din läkare kan göra tester för att utesluta medicinska orsaker, exempelvis näringsbrist, infektioner, stress, hjärtproblem eller ärrbildning i hårbotten. Det kan också röra sig om tillfälliga orsaker, som allergiska reaktioner eller biverkningar av receptbelagda läkemedel. Även medicinska behandlingar, exempelvis cellgiftsbehandling (kemoterapi), kan orsaka håravfall.
Vid atypiskt håravfall finns flera tester som läkaren kan använda för att fastställa orsaken. Vid ett dragtest drar läkaren försiktigt ut ett antal hårstrån från hårbotten för laboratorieanalys. Ett punchtest (vävnadsprov) används för att undersöka djupare lager av hårbotten – läkaren tar då bort ett litet stycke hud för analys. Hudskrapning är ytterligare en metod som används för att upptäcka infektioner eller andra medicinska tillstånd i hårbotten.
Rogaine (minoxidil) och Propecia (finasterid) är två vanliga läkemedelsbehandlingar mot håravfall. De appliceras lokalt på hårbotten, måste användas regelbundet och kan vara kladdiga och opraktiska i vardagen. Effekten upphör dessutom så snart behandlingen avbryts, vilket innebär att behandlingen behöver fortgå hela livet.
Det är en av anledningarna till att många män istället väljer kirurgiska lösningar. Hårtransplantation, där hårsäckar flyttas från områden med täckt hår till de skalliga partierna, erbjuder en permanent lösning mot skallighet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online