Hepatit C är en virusinfektion som angriper levern och orsakar utbredd inflammation samt nedsatt leverfunktion. Personer som löper störst risk att smittas är bland annat injektionsmissbrukare, vårdpersonal, patienter inom hemodialys, barn till smittade mödrar samt alla som genomgick en organtransplantation före 1992, då rutinmässig testning för infektionen inleddes. Behandlingen av hepatit C anpassas efter sjukdomens omfattning och symtomens svårighetsgrad.
The Centers for Disease Control and Prevention (CDC) uppskattar att över 3 miljoner amerikaner lever med kronisk hepatit C och att nästan 20 000 nya fall inträffar varje år. Upp till 85 procent av de smittade utvecklar en kronisk infektion, och många visar inga symtom förrän allvarlig leverskada redan har uppstått. Eftersom många inte vet att de bär på viruset kan de omedvetet utsätta sina närstående för smittorisk, enligt National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Disorders.
I många fall ger en hepatit C-infektion inga symtom alls. När tidiga symtom väl gör sig påminda är de oftast lindriga och kan likna vanlig influensa. Trötthet, illamående, ömhet i leverområdet samt värk i leder eller muskler är vanliga tidiga tecken på infektion. Allteftersom sjukdomen fortskrider kan tröttheten förvärras, aptiten minska och gulsot (ikterus) samt feber utvecklas. I svåra fall kan leverfunktionen bli allvarligt nedsatt och symtom på leversvikt uppstå.
Diagnos ställs med hjälp av ett blodprov. Om provet visar hepatit C bestäms virusets specifika genotyp innan en behandlingsplan tas fram. Alla som diagnostiserats behöver dock inte behandla sin infektion. Behandlingen syftar till att begränsa den skada sjukdomen orsakar och att lindra symtomen. Läkemedel som pegylerat interferon alfa och ribavirin har länge använts för att hjälpa kroppen att göra sig av med viruset; i kombination har dessa preparat en framgångsfrekvens på 40–80 procent, enligt Mayo Clinic. Numera används dock allt oftare så kallade direktverkande antivirala läkemedel (DAA), som botar över 95 procent av fallen och ger betydligt färre biverkningar. Vid mycket svår leverskada kan en levertransplantation bli nödvändig.
För närvarande finns inget vaccin mot hepatit C. Smittskydd handlar därför främst om att undvika kontakt med kontaminerat blod. De två viktigaste smittvägarna är delning av sprutor vid droganvändning tillsammans med en smittad person samt blodtransfusion med infekterat blod. Sjukdomen kan även överföras från mor till barn i samband med förlossningen, vilket gör att testning under graviditeten är extra viktigt. Många läkare rekommenderar dessutom vaccination mot hepatit A och B för att minska risken för komplikationer vid en samtidig hepatit C-infektion.
Obehandlad hepatit C kan leda till skrumplever (cirros), leversvikt eller levercancer. En majoritet av de smittade utvecklar kronisk hepatit, enligt Mayo Clinic. Virusinfektionen ökar även risken för flera lymfatiska cancerformer – risken att drabbas av non-Hodgkins lymfom kan vara upp till 30 procent högre hos personer med hepatit C. Tidig diagnos och modern behandling minskar därmed väsentligt risken för allvarliga följdsjukdomar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online