Flera djurarter är mottagliga för hepatit B (HBV) och C (HCV) eller nära besläktade virus, vilket ger kritiska modeller för forskning och väcker frågor om zoonotisk potential.
Hepatitis B-virus (HBV) & hepadnavirus
- Schimpanser: Naturligt reservoar; HBV identiskt med mänskliga stammar; zoonos via blod/bett.
- Orangutanger, gibboner: Infekterade med artspecifika hepadnavirus.
- Ullapor: Unikt hepadnavirus (WMHV).
- Mullvader: Mullvadshepatitvirus (WHV) – främsta modell för HBV-patogenes.
- Jordgubbsgrävlingar, arktiska grävlingar: Artspecifika hepadnavirus.
Hepatitis C-virus (HCV) & hepacivirus
- Schimpanser: Enda icke-mänskliga primater mottagliga för HCV; utvecklar kronisk hepatit, cirros, HCC.
- Bonobos: Naturlig HCV-infektion dokumenterad.
- Hundar: Canint hepacivirus (CHV) – distinkt släkte, inte zoonotiskt.
- Hästar: Equint hepacivirus (EqHV) – utbrett, oftast subkliniskt.
- Gnagare/fladdermöss: Diversa hepacivirus/pegivirus – evolutionära insikter.
- Nötkreatur: BVDV – Pestivirus (nära Flaviviridae), inte HCV.
Zoonotisk risk
- HBV: Schimpans → människa transmission dokumenterad (bushmeat, bett).
- HCV: Ingen bekräftad djur-till-människa transmission; schimpans HCV kändes inte infektera människor naturligt.
- Yrkeskrisk: Primathandläggare, veterinärer – använd skyddsutrustning, HBV-vaccination.
Djurmmodeller (schimpans, mullvad, människa-mus chimär lever) är avgörande för antiviral och vaccinutveckling.
