Sedan HIV-viruset och den därav följande sjukdomen aids först upptäcktes 1981 har de utgjort ett allvarligt hot mot samhällen världen över, särskilt för kvinnor och barn i Afrika. Sjukdomen är idag väl förstådd: den går inte att bota, men den går att förebygga och behandla effektivt.
HIV-1 och HIV-2 är retrovirus, vilket innebär att de använder ett enzym som kallas revers transkriptas för att integrera sitt arvsmaterial (RNA) in i värdcellens arvsmassa (DNA). Liksom alla virus omges RNA:t och enzymerna av ett proteinskal som skyddar virusets innehåll.
HIV angriper och förstör immunförsvarets så kallade T-hjälparceller, vilket gör kroppen betydligt mer sårbar för infektioner. Vanliga symptom är viktnedgång, svullna lymfkörtlar och nattsvettningar. Dödsfall orsakas i regel inte av aids i sig, utan av sekundära infektioner som kroppen inte längre kan bekämpa.
HIV finns i kroppsvätskor som blod och sädesvätska, och i mindre omfattning även i saliv och tårar. Smitta överförs därför via blodtransfusioner, orena sprutor vid drogbruk och sexuellt umgänge. Viruset kan även överföras från mor till barn under graviditeten, i samband med förlossning eller genom amning.
Att undvika oskyddat sexuellt umgänge med en smittad person och att inte dela sprutor är två viktiga sätt att skydda sig. Sedan sjukdomen upptäcktes screenas allt blod som används för transfusioner regelbundet för HIV. Idag finns dessutom effektiva läkemedel, så kallad antiretroviral behandling (ART), som både håller virusnivåerna nere och förhindrar överföring.
Den pågående forskningen fokuserar bland annat på två glykoproteiner som är avgörande för HIV:s infektionsprocess: gp120 och gp41. Det första glykoproteinet riktar viruset mot immunförsvarets CD4-celler, medan det andra hjälper viruset att fusionera med cellen. Förhoppningar finns att ett vaccin eller botemedel en dag kan utvecklas genom att blockera dessa proteiner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online