Antiretrovirala läkemedel är en specifik typ av medicin som används för att behandla retrovirus, såsom HIV som orsakar AIDS. Denna läkemedelsklass utgör idag huvudvapnet för vårdpersonal i kampen mot HIV-infektionens progression. Eftersom det finns ett stort antal olika antiretrovirala preparat måste deras användning övervakas noggrant, särskilt när de kombineras med varandra. Att behandla patienter med antiretrovirala läkemedel på rätt sätt är en komplicerad men nödvändig process. Dessa mediciners historia sträcker sig tillbaka till 1960-talet, långt innan AIDS blev det globala hälsoproblem som det är idag.
Zidovudin var det första antiretrovirala läkemedlet. Det syntetiserades för första gången 1964 vid Barbara Ann Karmanos Cancer Institute i Detroit i USA. Jerome Horwitz ledde arbetet vid Wayne State University School of Medicine, där zidovudin först framställdes.
Den ursprungliga tanken var att använda zidovudin som en cancerbehandling. Horwitz team började testa preparatet under namnet AZT. Tyvärr fungerade det inte som tänkt – det orsakade allvarliga biverkningar hos försöksdjur. Biverkningarna var inte bara svåra, AZT visade sig heller inte vara särskilt effektivt mot tumörer. Det verkade som om läkemedlet var ett totalt misslyckande.
Tio år senare, 1974, upptäckte en forskare vid Max Planck-institutet i Göttingen i Tyskland att AZT var effektivt mot ett musretrovirus som liknade det mänskliga HIV-viruset. Det dröjde dock till 1984 innan de lovande resultaten från 1974 kunde tas tillvara. 1984 var nämligen året då HIV bekräftades vara orsaken till AIDS. Forskare började omedelbart söka efter en förening som kunde angripa viruset – och AZT visade sig passa perfekt för ändamålet. 1987 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA zidovudin som det första läkemedlet mot HIV.
Enzymet revers transkriptas var nyckeln till det tidiga arbetet med antiretrovirala läkemedel. Detta virala enzym gör det möjligt för HIV att replikera i kroppens celler. AZT, som i den första studien benämndes BW A509U, visade tecken på att störa virusets förmåga att föröka sig. AZT blev det första av ett antal kraftfulla antiretrovirala läkemedel som angriper olika steg i HIV:s utveckling och replikation.
Den viktigaste utvecklingen inom antiretroviral behandling av HIV kom med HAART, Highly Active Antiretroviral Therapy – på svenska högeffektiv antiretroviral behandling. HAART använder en kombination av flera antiretrovirala läkemedel för att angripa viruset från olika håll. AZT är bara en av komponenterna i en HAART-behandling. Andra läkemedel inkluderar proteas- och integrashämmare, som blockerar virala enzymer, samt inträdehämmare som stör HIV:s förmåga att binda till och tränga in i kroppens celler.
Tyvärr kan inget av de antiretrovirala läkemedlen bota HIV eller AIDS. Det är endast med en kraftfull kombination av läkemedel som symtomen kan lindras och utvecklingen mot AIDS fördröjas. Modern behandling kan dock idag ofta sänka virusmängden i blodet till omätbara nivåer, vilket gör att patienter kan leva ett långt och relativt friskt liv. Utöver sin begränsade botande effekt har antiretrovirala läkemedel flera andra nackdelar. En av de mest betungande, särskilt vid behandling av HIV i fattigare länder i Afrika, är de höga kostnaderna, vilket gör behandlingen ekonomiskt svåråtkomlig för många. Utöver kostnaden medför de antiretrovirala medicinerna ett antal allvarliga biverkningar som kan påverka livskvaliteten negativt för de patienter som behandlas med dem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online