Bekanta dig med symtomen och riskfaktorerna för binjurebarksuppression hos barn – ett farligt tillstånd som ofta förblir oupptäckt. Att identifiera och behandla det är relativt enkelt; det viktiga är att man aktivt testar för det. Eftersom binjurebarksuppression i grunden rör det endokrina systemet bör ett barn med binjureinsufficiens utredas och behandlas av en barnendokrinolog.
Binjurebarksuppression (binjureinsufficiens) uppstår när binjurebarkens funktion störs. Produktionen av två livsviktiga hormoner, kortisol och aldosteron, minskar. Den ansträngda binjuren kan börja blöda eller drabbas av infektion och förlora all funktion. Binjurebarksuppression kan vara antingen primär eller sekundär.
När själva körteln slutar fungera handlar det om primär binjureinsufficiens. Den vanligaste orsaken är autoimmun förstörelse av binjurarna. Denna autoimmuna process kan vara isolerad till binjurarna, eller ingå i ett större polyglandulärt autoimmunt angrepp – har man en autoimmun sjukdom är risken större att även drabbas av andra. Autoimmuna sjukdomar som ofta förekommer tillsammans med binjurebarksuppression är bland annat Hashimotos tyreoidit, typ 1-diabetes och lupus.
När 90 procent av binjurebarken har förstörts av antikroppar övergår tillståndet i Addisons sjukdom.
Primär binjurebarksuppression är ovanligt hos barn under 10 år, men förekommer. Tillståndet ses oftare hos tonåringar och vuxna.
Om binjurebarken underpresterar till följd av ett annat tillstånd kallas det sekundär binjurebarksuppression eller central binjureinsufficiens. När hypotalamus – den del av hjärnan som styr hormonutsöndringen – inte producerar kortikotropinfrisättande hormon (CRH), eller när hypofysen inte frisätter det adrenokortikotropa hormon (ACTH) som stimulerar binjurarna, kan binjurebarken inte fungera som den ska.
Den exakta förekomsten av sekundär binjurebarksuppression hos barn är okänd, men ungefär ett av 16 000 spädbarn drabbas sekundärt till medfödd binjurehyperplasi – en enzymbrist som behövs för att bilda kortisol och aldosteron, orsakad av olika autosomalt recessiva sjukdomar.
Vanliga symtom på binjurebarksuppression hos barn inkluderar:
Utöver de medicinska orsakerna som beskrivits ovan kan barn utveckla binjurebarksuppression till följd av användning av kortikosteroider. Barn med astma inhalerar steroider för att förebygga anfall, och barn med hudsjukdomar som eksem använder ofta lokala steroidpreparat för lindring.
Tuberkulos och hiv kan också belasta binjurebarken och orsaka suppression. I sällsynta fall, exempelvis hos barn med talassemi (en ärftlig blodsjukdom) som fått många blodtransfusioner, kan järn lagras i binjurarna eller hypofysen, vilket leder till binjurebarksuppression.
Binjurebarksuppression kan vara ett livshotande tillstånd. Vissa barn visar inga symtom alls, medan barn med symtom riskerar att feldiagnostiseras med andra tillstånd som liknar binjurebarksuppression, exempelvis depression eller kroniskt trötthetssyndrom. Tecken på problem blir ibland inte uppenbara förrän en akut binjureinsufficiens redan har uppstått.
Om ditt barn behandlas med steroider för något annat tillstånd, visar något av symtomen ovan, eller har en känd riskfaktor som talassemi, bör du be läkaren att noga övervaka barnet. Riktade blod- eller urinprov kan fastställa diagnosen. Behandlingen är enkel – oral ersättning av de hormoner som binjurarna inte längre producerar i tillräckliga mängder.
Alla ovan nämnda symtom bör tas på allvar, eftersom de kan tyda på en addisonisk kris (akut binjureinsufficiens) – ett tillstånd som utan snabb behandling snabbt kan bli dödligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online