Suboxone är ett läkemedel som används vid behandling av opioidberoende och innehåller två aktiva substanser: buprenorfin, en partiell opioidagonist, samt naloxon, en opioidantagonist. De två ämnena har olika funktioner, och tillsammans gör de att preparatet både lindrar abstinensbesvär och motverkar missbruk.
Buprenorfin verkar genom att aktivera opioidreceptorerna i hjärnan, men på ett svagare sätt än fulla agonister som heroin eller morfin. Det ger en måttlig smärtlindring och en viss känsla av välbefinnande, samtidigt som risken för andningsdepression är betydligt lägre. Detta gör att buprenorfin kan minska suget efter andra opioider utan att ge samma starka rus.
Naloxon har däremot till uppgift att motverka missbruk av Suboxone via injektion. Vid normal användning – alltså när tabletten eller filmen placeras under tungan – absorberas endast en mycket liten mängd naloxon, vilket inte påverkar behandlingen. Men om preparatet istället sprutas intravenöst tränger naloxon in i blodbanan och blockerar effekten av buprenorfin.
När Suboxone injiceras sätter sig naloxonets blockerande effekt inom loppet av några få minuter. Effekten kvarstår därefter i flera timmar, beroende på flera faktorer:
Det är viktigt att förstå att naloxonet i Suboxone enligt denna mekanism endast blockerar effekterna av buprenorfin vid injektion. Det skyddar alltså inte mot verkningarna av andra opioider, såsom heroin eller morfin. En person som injicerar Suboxone i syfte att bli påverkad riskerar därför fortfarande allvarliga konsekvenser – inklusive överdos och död – om hen samtidigt eller efteråt använder andra opioider.
Sammanfattningsvis fungerar blockeringen i Suboxone som ett avskräckande medel mot injektionsmissbruk, medan preparatet vid korrekt sublingual användning erbjuder en trygg och effektiv behandling av opioidberoende. Den exakta varaktigheten på blockeringen varierar från person till person, men räknas generellt i timmar snarare än minuter eller dagar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online