Methicillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) är en stam av stafylokockbakterier som inte reagerar på de bredspektrumantibiotika som traditionellt används, exempelvis meticillin, amoxicillin, penicillin och oxacillin. Antalet MRSA-infektioner har ökat kraftigt genom åren. Enligt Mayo Clinic utgjorde MRSA-infektioner 2 % av alla rapporterade stafylokockinfektioner år 1974 – år 2004 hade siffran stigit till hela 63 %.
Centers for Disease Control and Prevention (CDC) delar in MRSA i två kategorier: vårdrelaterad MRSA (HA-MRSA) och samhällsförvärvad MRSA (CA-MRSA).
MRSA och stafylokockinfektioner i allmänhet uppstår oftast inom sjukvården och drabbar personer med försvagat eller nedsatt immunförsvar. Dessa klassificeras som HA-MRSA-infektioner.
Infektioner som drabbar annars friska människor – det vill säga personer som inte varit inlagda på sjukhus eller genomgått ett invasivt medicinskt ingrepp under det senaste året – klassificeras som CA-MRSA-infektioner. Dessa visar sig typiskt som hudinfektioner, men kan i vissa fall leda till allvarligare sjukdomar som lunginflammation.
Att stafylokockbakterier blir resistenta mot traditionell behandling beror på naturlig mutation. När antibiotika används för att behandla en stafylokockinfektion dödas en del bakterier, men de överlevande bakterierna anpassar sig och muterar för att motstå antibiotikan. På grund av bakteriens mutationsförmåga bidrar mänskliga vanor i hög grad till problemet.
Antibiotika finns idag i vår livsmedels- och vattenförsörjning på grund av felaktig hantering samt användning av antibiotika till djur. När stafylokockbakterier exponeras för låga doser antibiotika muterar de lättare. Även felaktig antibiotikabehandling – exempelvis att man tar en lägre dos än föreskriven eller inte avslutar hela kuren – underlättar bakteriemutationer.
MRSA-infektioner börjar vanligtvis som små, smärtsamma röda knölar som liknar en grupp finnar eller spindelbett. Ibland stannar infektionen vid hudytan, men den kan snabbt orsaka varbölder som kräver kirurgiskt ingrepp. Bakterierna kan därefter tränga in i kroppen via ett sår eller en böld och orsaka potentiellt livshotande infektioner i hela kroppen.
En hudinfektion som åtföljs av illaluktande var och feber bör alltid undersökas av läkare.
MRSA diagnostiseras med hjälp av ett laboratorietest av nässekret eller ett vävnadsprov. Vid det traditionella testet placeras provet i en petriskål tillsammans med ämnen som stimulerar bakterietillväxt under en period av 48 timmar. Nyare DNA-tester kan dock ge svar redan inom några timmar.
Vissa antibiotika är fortfarande effektiva vid behandling av både HA-MRSA och CA-MRSA. Antibiotikumet vankomycin används ofta mot båda formerna, även om vissa sjukhus rapporterar att effekten minskat mot vissa MRSA-stammar.
Riskfaktorer för att fånga CA-MRSA inkluderar:
Enligt Mayo Clinic har en ny MRSA-stam också setts spridas snabbt inom vissa grupper av homosexuella män i Boston och San Francisco.
Riskfaktorer för HA-MRSA inkluderar:
De mest effektiva förebyggande åtgärderna är frekvent handtvätt, noggrann desinficering av ytor och föremål inom sjukvård, idrott och vårdmiljöer, täckning av sår med plåster eller förband, duschning efter fysisk aktivitet, sanering av sänglinne samt korrekt användning av antibiotika.
Om du misstänker att du har en stafylokock- eller MRSA-infektion ska du omedelbart kontakta din läkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online