Malaria är en parasitinfektion orsakad av encelliga organismer i släktet Plasmodium. Sjukdomen överförs via bett från honmyggor av släktet Anopheles och är en av världens allvarligaste infektionssjukdomar. I utvecklingsländer där malaria är endemisk kan parasiten ligga bakom så mycket som tio procent av alla dödsfall bland barn. Dessutom ökar resistensen mot både läkemedel och insektsgifter, vilket gör malariaparasiten och dess överföringsmyggor till ett fortsatt globalt hot mot folkhälsan.
Tidig diagnos är avgörande för att kunna påbörja behandling i tid och förhindra allvarliga komplikationer. Här går vi igenom hur vårdpersonal vanligtvis identifierar malaria steg för steg.
Börja alltid med att kartlägga patientens bakgrund. Malariainfektion kan utvecklas snabbt, vilket innebär att även korta mellanlandningar eller besök i endemiska områden är kliniskt relevanta. Fråga också om tidigare blodtransfusioner och organtransplantationer, eftersom smitta även kan ske på dessa sätt. Hos nyfödda bör moderns sjukdomshistorik beaktas, eftersom infektion kan överföras från mor till barn.
Symtomen brukar debutera inom åtta till arton dagar efter smittotillfället, beroende på vilken Plasmodium-art som orsakat infektionen. Malaria kännetecknas framför allt av hög feber, ofta med kontinuerligt förlopp. Hos barn är kräkningar vanligt förekommande och kan åtföljas av diarré med mörkgröna avföringar.
Diagnosen malaria bekräftas genom att påvisa Plasmodium-parasiter i ett blodsmear. Observera dock att omkring hälften av alla pediatriska patienter får ett negativt smearresultat. Detta gäller särskilt i endemiska områden, där barn ofta har utvecklat en partiell immunitet som håller parasitnivåerna i blodet låga.
Vid misstanke om malaria trots ett negativt blodsmear bör ett tjockdroppspreparat undersökas. Granska minst 100 till 200 synfält innan provet bedöms som negativt. Är resultaten tvetydiga ska ett nytt prov tas efter fyra timmar.
Molekylära detektionstester, exempelvis DNA- och RNA-sonder samt polymeraskedjereaktion (PCR), erbjuder hög träffsäkerhet och känslighet. Nackdelen är att metoderna är kostsamma och inte alltid tillgängliga, särskilt inte i resursbegränsade miljöer där sjukdomen är som vanligast.
Utöver mikroskopi och molekylära metoder finns snabbdiagnostiska tester (RDT) som påvisar malariaparasitens antigener i blodet. Dessa är enkla att använda i fält och kräver ingen avancerad utrustning, men ger ingen information om parasitkoncentrationen i blodet. Mikroskopisk analys behövs därför ofta som komplement för att fastställa parasitart och parasitdensitet.
Kom ihåg att misstänkt malaria alltid är en akut situation. Ju tidigare diagnosen ställs och behandlingen inleds, desto bättre är prognosen för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online