Leishmaniasis är en infektion orsakad av encelliga parasiter (protozoer) i släktet Leishmania. Sjukdomen är vanlig i stora delar av världen och överförs till människor via bett från sandflugor – släktet Lutzomyia på den amerikanska kontinenten och Phlebotomus övriga ställen, utom i Australien, Antarktis och på Stillahavsöarna.
Människan är oftast en tillfällig värd, medan andra däggdjur såsom hundar, gnagare och rävar fungerar som naturliga reservoarer. Sjukdomens svårighetsgrad varierar kraftigt – från självläkande hudskador till livshotande inre organinfektioner. Nedan följer de viktigaste stegen för att identifiera och diagnostisera leishmaniasis.
Den kutana (hud-) formen känns igen på en hudförändring som börjar som en fast, röd papel med en diameter på flera centimeter på platsen för sandflugebettet. Såret breder ut sig och utvecklar ofta en upphöjd, röd kant. Utan behandling kan såret läka spontant, men processen tar månader och lämnar ofta bestående ärr.
Vid den mukokutana formen är lesionerna ofta stora och läker långsamt. Patienten kan drabbas av nästäppa, näsblod eller rinnande näsa månader eller till och med år efter den första infektionen, eftersom parasiterna då angriper slemhinnorna i näsa och mun. När patienten söker vård kan det ursprungliga infektionsstället redan ha läkt till ett ärr, vilket gör att sambandet lätt missas.
I områden där sjukdomen är endemisk ställs diagnosen visceral leishmaniasis (kala-azar) i många fall enbart utifrån kliniska fynd. De vanligaste symtomen är aptitlöshet, diarré, trötthet och hög, långvarig feber. Patienten är ofta kraftigt avmagrad men har samtidigt en utspänd buk beroende på kraftigt förstorad lever och mjälte. Obehandlad är denna form potentiellt dödlig, vilket gör tidig misstanke avgörande.
Den traditionella metoden för att bekräfta diagnosen är att identifiera Leishmania-parasiter i infekterad vävnad. Provtagningssättet varierar beroende på infektionstyp: hudbiopsi eller skrapning vid kutan form, slemhinnebiopsi vid mukokutan form samt benmärgs-, lymfkörtel- eller mjältpunktion vid visceral form. Vissa prover färgas med hematoxylin-eosin och andra med Giemsa-färgning. Parasiternas amastigoter kan sedan identifieras i mikroskop tack vare sina karakteristiska röda, stavformade kinetoplaster.
En polymeraskedjereaktion (PCR) kan utföras för att påvisa parasitens DNA. Testet är snabbt och mycket känsligt och blir alltmer tillgängligt, även i resursbegränsade miljöer. PCR är särskilt värdefullt när parasitbelastningen är låg och mikroskopi inte räcker till för att säkra diagnosen.
Kontakta alltid vården om du efter vistelse i ett endemiområde utvecklar ett icke-läkande hudsår, långvarig feber, oförklarlig viktminskning eller svullnad i buken. Tidig diagnos och behandling minskar risken för komplikationer och bestående skador avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online