Blockerade äggledare är en av de vanligaste orsakerna till kvinnlig infertilitet. Äggledarnas uppgift är att transportera ägget från äggstocken till livmodern, där ett befruktat ägg kan utvecklas till ett foster. När äggledarna är blockerade kan ägg och spermier aldrig mötas, vilket gör en naturlig befruktning omöjlig. De två vanligaste orsakerna är ärrvävnad till följd av infektioner samt endometrios. Behandlingsalternativen inkluderar laparoskopi och provrörsbefruktning (IVF).
Reproduktionsprocessen hos kvinnor börjar i äggstockarna, som släpper ifrån sig ägg. Äggledarna transporterar sedan äggen till livmodern, där de fäster vid livmoderväggen om de har befruktats. Kvinnor har två äggledare – en kopplad till varje äggstock, båda anslutna till livmodern.
Äggledarna är tunna rör på cirka tio centimeter, med ännu smalare passager genom vilka ägget förs mot livmodern med hjälp av små hårstrån, så kallade cilier. Om en äggledare är blockerad kan ägget inte nå spermierna och spermierna kan inte nå ägget – resultatet blir infertilitet.
Blockeringar i äggledarna kan uppstå på flera sätt. Den vanligaste orsaken är ärrvävnad som bildas efter en infektion. Bäckeninflammation kan orsaka ärrbildning och blockering av äggledarna, och kan även skada dem så allvarligt att de inte längre kan ta emot ägg från äggstockarna.
Endometrios, det vill säga att livmoderslemhinnevävnad växer utanför livmodern, kan också leda till ärrbildning och blockering. Livmoderslemhinnan inuti livmodern blöder varje månad, vilket resulterar i menstruation. När liknande vävnad finns utanför livmodern, exempelvis i äggledarna, fungerar den på samma sätt och blöder även den. Kroppen försöker läka denna felplacerade vävnad, vilket kan ge upphov till ärrvävnad som blockerar äggledarna.
Äggledarna kan dessutom fyllas med vätska till följd av en blockering, ett tillstånd som kallas hydrosalpinx. Vätskan som samlas kan läcka in i livmodern och förhindra att ett embryo utvecklas normalt.
Blockeringar kan förekomma på tre ställen: i äggledarens övre del nära äggstocken, i den nedre delen nära livmodern, eller längs hela röret. Första steget för att utreda misstänkta blockeringar är att träffa en fertilitetsspecialist.
Efter en konsultation kan specialisten utföra undersökningar som hysterosalpingografi (HSG), där kontrastvätska sprutas in i äggledarna för att synliggöra eventuella stopp. En laparoskopi kan också göras genom att föra in ett smalt instrument via ett litet snitt nära naveln. Vid denna operation leds färgämne in i livmodern, och om färgen passerar ut genom äggledarens andra ände finns sannolikt ingen blockering.
Laparoskopi kan även användas för att behandla blockerade äggledare. Instrumentet förs in i buken och ärrvävnaden skärs bort. Operationen syftar till att öppna äggledarna så att ägg och spermier åter kan mötas och ägget kunna befruktas.
Beroende på patientens ålder samt blockeringens omfattning och läge kan läkare istället rekommendera provrörsbefruktning. Vid IVF befruktas ägget utanför kvinnans kropp och placeras därefter in i livmodern, vilket helt kringgår behovet av fungerande äggledare.
Om du har försökt bli gravid i över ett år utan resultat, eller tidigare haft bäckeninflammation, endometrios eller en utomkvedshavandeskap, kan det vara klokt att kontakta en gynekolog eller fertilitetsklinik för en utredning. Ju tidigare orsaken identifieras, desto fler behandlingsmöjligheter finns tillgängliga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online