Under graviditeten finns flera olika metoder för att fastställa fostrets kön – vissa tidiga och noggranna, andra mer beroende av omständigheterna. Här går vi igenom de vanligaste alternativen och när de kan användas.
Ultraljud är den vanligaste metoden för att bedöma fostrets kön. I samband med en rutinmässig ultraljudsundersökning, som vanligtvis görs i graviditetsvecka 18–20, kan undersökaren ibland se de yttre könsorganen och avgöra om fostret är en pojke eller flicka.
Noggrannheten beror dock på flera faktorer: fostrets position i livmodern, ultraljudsoperatörens erfarenhet samt hur långt graviditeten har gått. Ibland är bilden otydlig och könet går inte att fastställa med fullständig säkerhet.
Det är också värt att veta att reglerna kring vad som får avslöjas varierar mellan länder. I Sverige avslöjas normalt inte fostrets kön vid rutinultraljud, utan endast när det finns medicinska skäl, till exempel vid ärftliga sjukdomar kopplade till könskromosomerna.
NIPT (Non-Invasive Prenatal Testing), även kallat cellfritt DNA-test, är en screeningmetod som kan göras redan från graviditetsvecka 10. Testet analyserar fetalt DNA som cirkulerar i den gravida kvinnans blod för att identifiera genetiska avvikelser, men kan även ge information om fostrets kön.
Tänk dock på att NIPT främst är utvecklad för genetisk screening – inte för könsbestämning. I många länder, däribland Sverige, används metoden därför inte för att avslöja kön utan medicinsk indikation.
Korionbiopsi eller placentabiopsi (Chorionic Villus Sampling, CVS) är en invasiv undersökning där ett litet vävnadsprov tas från moderkakan. Undersökningen görs vanligtvis i graviditetsvecka 10–13 och ger detaljerad information om fostrets kromosomer – inklusive könskromosomerna.
Eftersom ingreppet innebär en viss risk för komplikationer används CVS oftast bara när det finns förhöjd risk för genetiska avvikelser eller andra medicinska skäl.
Ett fostervattensprov innebär att en liten mängd fostervatten tas ut ur den säck som omger fostret. Undersökningen utförs vanligen i graviditetsvecka 15–20 och ger mycket exakt information om fostrets kromosomer och därmed också dess kön.
Precis som placentabiopsin är detta en invasiv metod med viss risk, och den rekommenderas därför i första hand när det finns konkreta medicinska frågeställningar, exempelvis misstanke om kromosomavvikelse.
Fostrets kön bestäms av förekomsten eller avsaknaden av Y-kromosomen. Pojkar har både X- och Y-kromosomer (XY), medan flickor har två X-kromosomer (XX).
Hur tidigt du kan få veta fostrets kön beror alltså på vilken metod som används:
I Sverige är det dessutom viktigt att känna till att hälso- och sjukvården i regel inte lämnar uppgift om fostrets kön, eftersom lagstiftningen syftar till att motverka könsselektiva aborter. Informationen lämnas endast när den behövs för medicinsk behandling eller vård.
Prata gärna med din barnmorska eller läkare om vad som gäller i just din situation och vilka alternativ som finns tillgängliga för dig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online