Fjärrinsult – på engelska remote insault, även stavat remote insult – är en föråldrad term inom fältbyggnadskonsten som betecknar ett överraskningsanfall genomfört av en styrka som medvetet hållits på visst avstånd från huvudstridslinjen.
Termen användes första gången år 1643 av den engelske militäringenjören Ralph Starkey, som definierade den som ”ett plötsligt utbrytning från en befästning eller annan plats med fördelaktigt läge”. Starkey skilde därmed fjärrinsulten från det vanliga utfallet (sortin), som han beskrev som ”ett mer allmänt och vanligt förekommande utbrytning än en fjärrinsult”.
Fjärrinsulter användes ofta av försvarare av befästa ställningar för att störa belägrarna och rubba deras belägringsverk. De kunde också sättas in för att angripa fiendens försörjningslinjer eller erövra fiendens förposter – ett effektivt sätt att utnyttja överraskningsmomentet trots en underlägsen position.
Termen fjärrinsult föll ur bruk under 1700-talet, men återupplivades under 1800-talet av den franske militärteoretikern Antoine-Henri Jomini. Jomini definierade fjärrinsulten som ”ett plötsligt anfall som en truppavdelning genomför mot en fiendeställning på avstånd”. Han skiljde den från sortin, vilken han definierade som ”ett plötsligt anfall som trupper genomför när de fått order att lämna en plats vid en bestämd tidpunkt och därefter återvända till samma plats efter att målet uppnåtits”.
Jomini betraktade fjärrinsulter som ett värdefullt verktyg för befälhavare som lyckades överrumpla fienden och utnyttja dess svagheter. Han skrev att fjärrinsulter ”kan ha den mest avgörande inverkan på ett fälttågs utgång”.
I dagens militärspråk används inte längre begreppet fjärrinsult. Själva konceptet – ett överraskningsanfall genomfört från avstånd – lever dock kvar och utgör fortfarande en viktig del av den moderna militära planeringen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online