Oralmotorisk kontroll avser förmågan att styra rörelserna i mun och svalg. De orala musklerna flyttar käke, tunga och struphuvud till de positioner som krävs både för talljud och för matning. Utan god kontroll över dessa muskler kan matningen bli kladdig och orden otydliga.
I studier vid Lancaster University i Storbritannien, där man jämförde barn med normal språkutveckling med barn som hade svårigheter, framkom ett tydligt mönster: barn med svag oralmotorisk kontroll presterade generellt sämre inom språkområdet. Detta gällde oavsett barnets intelligensnivå, vilket tyder på att oralmotoriken spelar en självständig roll i språkutvecklingen.
Vissa rörelser vid matning och tal är komplexa och kräver att flera muskelgrupper arbetar samtidigt. Exempel på sådana rörelser är att slicka sig om läpparna, hålla läpparna slutna under tuggning samt att med tungan nå upp till munhålans tak eller bakom tänderna. För barn utan välutvecklad finmotorik i den orala regionen kan dessa rörelser innebära betydande svårigheter, vilket i sin tur kan påverka både ätsituationen och förmågan att bilda ljud.
Flera diagnoser förknippas med försenad språkutveckling och nedsatt oralmotorik, bland annat autism, oral apraxi (i Europa ofta benämnd dyspraxi) och Downs syndrom.
Barn med autism har ofta en försenad oralmotorisk utveckling. Hos barn med Downs syndrom är de orala musklerna typiskt sett svaga, och utskjutande tunga samt matningssvårigheter är vanligt förekommande.
Vid oral apraxi ser mun och tunga normala ut, men personen har nedsatt koordination av sina rörelser eller bristande förståelse för hur rörelserna ska utföras. Detta påverkar kontrollen av tonhöjd, klang och volym samt förmågan att bilda specifika bokstavsljud, vilket kan göra talet svårförståeligt även när muskulaturen i sig fungerar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online