
Lupus är en systemisk autoimmun sjukdom som är kronisk och kan påverka i princip alla delar av kroppen. Hos en person med lupus angriper immunförsvaret kroppens egna vävnader i stället för att skydda mot bakterier och virus på rätt sätt. Enligt Lupus Foundation lever minst 1,5 miljoner amerikaner med sjukdomen, och varje år diagnostiseras fler än 16 000 nya fall.
Lupus smittar inte mellan människor. Det är en autoimmun sjukdom och har inget samband med hiv eller aids. Vem som helst kan drabbas – barn, män, kvinnor och personer från alla etniska grupper. Kvinnor med afrikanskt ursprung löper dock två till tre gånger större risk att insjukna, av okända skäl. Risken är också förhöjd hos kvinnor i åldern 15–44 år, alltså under den fertila delen av livet.
Lupus kännetecknas av så kallade skov – perioder då symtomen förvärras, blir mer intensiva och varar längre än vanligt. Mellan skoven kan det finnas remissionsperioder med få eller inga symtom alls, och längden på dessa perioder varierar kraftigt från person till person.
Enligt Mayo Clinic omfattar de allmänna tecknen på lupus feber, viktändringar (både ökning och minskning), trötthet samt stelhet och smärta i lederna. Ett karakteristiskt tecken är fjärilsexem – ett utslag över kinderna och näsryggen – samt håravfall. Huden kan försämras vid solexponering och utveckla lesioner. Vissa drabbade får även Raynauds fenomen (kalla eller blåaktiga fingrar och tår vid stress), blåmärken lätt samt torra ögon. Bröstsmärta, munsår, minnesproblem, ångest och depression kan också förekomma.
Alla former av lupus liknar varandra, men enligt Mayo Clinic finns det fyra huvudtyper:
Enligt Mayo Clinic inkluderar de vanligaste behandlingarna mot lupus läkemedel som NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), antimalariamedel och kortikosteroider. Vid svårare former av sjukdomen – exempelvis när njurarna påverkas, vid kramper eller vid engagemang i centrala nervsystemet – krävs ofta mer aggressiv behandling, såsom kortikosteroider i högre doser och immunsupprimerande läkemedel som Cytoxan. Stamcellstransplantationer och DHEA (dehydroepiandrosteron) prövas dessutom i kliniska studier som potentiella framtida behandlingsmetoder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online