Varför bevarade egyptierna faraoners lever i stället för hjärnan och hjärtat?

Under den fornegyptiska mumifieringsprocessen behandlades kroppens inre organ på mycket olika sätt. Medan vissa organ noggrant bevarades för evigheten, kastades andra helt sonika bort. Här förklarar vi varför levern fick en så framträdande plats – och varför hjärnan och hjärtat inte gjorde detsamma.

Levern – själens säte

Levern intog en central plats i den egyptiska tron om livet efter detta. Den ansågs vara själens säte och därmed avgörande för den avlidnes fortsatta existens i livet efter detta. Därför togs levern försiktigt ut under mumifieringen, torkades med natron och förvarades sedan i ett eget kanopiskt kärl, som skyddades av guden Imsety.

Hjärtat – centrum för intelligens och tanke

Egyptierna betraktade hjärtat som kroppens centrum för intelligens, tanke och känslor – inte hjärnan, som vi gör idag. Trots denna betydelse togs hjärtat i många fall bort under balsameringsprocessen. I praktiken lät dock balsamerare ofta hjärtat ligga kvar i kroppen eller lade tillbaka det, eftersom det enligt tron skulle vägas mot sanningsfjädern (Ma'at) vid den sista domen i underlivet.

Hjärnan – ett oviktigt organ

Hjärnan åtnjöt däremot ingen aktning alls. Egyptierna ansåg att den fyllde ingen viktig funktion, och den togs vanligen bort genom näsborrarna med hjälp av ett böjt bronsverktyg. Det utdragna hjärnvävnadsmaterialet kastades bort utan någon form av bevarande – ett öde som kan verka brutalt, men som fullständigt speglade tidens föreställningar om kroppen och själen.