Andningen styrs av ett nätverk av muskler som tillsammans ser till att luft förs in i och ut ur lungorna. Vissa muskler arbetar vid varje andetag, medan andra endast aktiveras vid ansträngande andning, exempelvis under fysisk träning eller vid sjukdom. Här går vi igenom vilka muskler som är viktigast vid inandning (inspiration) respektive utandning (expiration).
Muskler vid inandning (inspiration)
Primära andningsmuskler
- Diafragman (mellangärdet) – den absolut viktigaste andningsmuskeln. När den kontraheras plattas den ut och skapar ett undertryck i bröstkorgen som suger luft ner i lungorna.
- Interkostalmusklerna (mellanrevbensmusklerna) – de yttre interkostalmusklerna lyfter revbenen och bröstbenet, vilket vidgar bröstkorgen. De inre interkostalmusklerna bidrar även till att stabilisera revbenen under inandningen.
Bihjälpande (accessoriska) andningsmuskler
Vid djupare och kraftigare andning aktiveras ytterligare muskler:
- Scalenusmusklerna – lyfter de övre revbenen.
- M. sternocleidomastoideus – höjer bröstbenet och de första revbenen.
- M. pectoralis major (stora bröstmuskeln) – hjälper till att lyfta bröstkorgen.
- M. serratus anterior (den framsidiga tandade muskeln) – bidrar till att vinkla ut revbenen.
- M. latissimus dorsi (den breda ryggmuskeln) – kan assistera vid mycket djup inandning.
Muskler vid utandning (expiration)
Primära andningsmuskler
- De inre interkostalmusklerna – sänker revbenen och minskar därmed bröstkorgens volym.
- Bukmusklerna – bland annat m. rectus abdominis (den raka bukmuskeln) och m. obliquus externus abdominis (den yttre sneda bukmuskeln), vilka trycker bukinnehållet upp mot diafragman så att luften pressas ut ur lungorna.
Bihjälpande muskler
- Diafragman – reglerar utandningen genom en kontrollerad avslappning.
- Scalenusmusklerna och m. sternocleidomastoideus – kan aktiveras vid kraftig utandning för att stabilisera bröstkorgen.
Sammanfattning: Diafragman och interkostalmusklerna är de mest centrala musklerna för andningen. Vid lugn andning sker utandningen till största del passivt tack vare lungornas elasticitet, men vid fysisk ansträngning trädde bukmusklerna och de accessoriska andningsmusklerna in för att effektivisera både in- och utandning.
