Diagnostiska kriterier är de symtom som krävs för att kunna ställa en diagnos. Varje diagnos är i grunden en beteckning som sätts på en samling av dessa symtom. Substansmissbruk listas bland de psykiska störningarna i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV), som ges ut av American Psychiatric Association. Detta är standardreferensen som används vid diagnostisering. En kliniker som misstänker att en klient har ett substansrelaterat problem jämför klientens symtom med de kriterier som anges i DSM-IV.
Användningen av en substans klassas som missbruk om den stör viktiga områden i en persons liv. Användningen kan till exempel ha bidragit till att individen hamnat i fysiskt skadliga eller riskfyllda situationer, som att köra bil påverkad av alkohol eller droger. Andra problem som orsakas av substansen kan vara frånvaro från arbete eller skola, svårigheter att slutföra arbetsuppgifter eller studieuppgifter samt problem i mellanmänskliga relationer. Återkommande gräl med en partner under påverkan är ett tydligt exempel – det visar att substansen stör individens förmåga att uppfylla viktiga livsfunktioner och skyldigheter, och att personen har ett missbruksproblem.
Klinikern måste utesluta en diagnos av substansberoende för att kunna ställa diagnosen substansmissbruk. Den centrala frågan vid denna differentiering är huruvida individen är fysiologiskt beroende av substansen. Tecken på fysiologiskt beroende inkluderar toleransutveckling, abstinensbesvär när användningen inte sker regelbundet samt ett tvångsmässigt användningsmönster. Tvångsmässigt bruk innebär att personen känner sig tvingad att använda substansen. Detta skiljer sig från någon som använder och missbrukar en substans regelbundet, men som inte är beroende av den för att fungera i vardagen.
Kriterierna för en diagnos av substansmissbruk innefattar att missbruket ingår i ett övergripande otillräckligt användningsmönster. Substansmissbruk skiljs alltså från ett fysiologiskt beroende, men kräver att substansen orsakar individen skada. Skadan kan gälla den fysiska hälsan, till exempel fettlever, alkoholinducerad pankreatit eller hepatit till följd av delade sprutor. Den kan också vara psykisk – användning av vissa droger kan leda till symtom på depression eller psykos.
Diagnosen substansmissbruk bör ställas med hänsyn till alla nödvändiga kriterier. Den diagnostiserande kliniker måste bland annat beakta användningens längd – individen måste ha uppvisat detta missbruksmönster under minst tolv månader. Kriterierna anger dessutom att individen har fortsatt använda substansen trots negativa konsekvenser. Vid diagnostisering är det viktigt att kliniker förstår hur kriterierna hänger samman och vilket syfte diagnosen fyller. När arbetet görs på rätt sätt blir diagnosen ett värdefullt verktyg för att hjälpa individen få den behandling som behövs.
I den senare versionen av manualen, DSM-5, har distinktionen mellan missbruk och beroende ersatts av en gemensam diagnos kallad substansbruksstörning. Graden av störning bedöms som lätt, måttlig eller svår utifrån antalet uppfyllda kriterier. Grunderna för bedömningen – skada på livsfunktioner, förlorad kontroll över användningen och fortsatt bruk trots konsekvenser – återfinns dock fortfarande i grunden för diagnostiken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online