Motiverande samtal (MI) är en relativt ny behandlingsmetod som syftar till att hjälpa patienter med olika psykiska problem samt att övervinna alkohol- eller drogberoende. Resultaten har varit blandade. MI är endast en av flera former av missbruksrådgivning som finns tillgängliga. Metoden fungerar bra för vissa patienter, men inte för alla. Målet med MI är att förändra en missbrukares motivation till att använda droger, eliminera behovet och inspirera personen att bli en produktiv medlem i samhället.
Begreppet motiverande samtal beskrevs första gången av professor William R. Miller i en artikel från 1983 i tidskriften "Behavioral Psychotherapy". Dr. David B. Rosengren, verksam vid National Health Care for the Homeless Council, har sammanfattat huvudprinciperna för MI som ska användas i rådgivningssamtal. Samtalsledaren eller rådgivaren bör vara certifierad i MI-tekniker innan hen försöker hjälpa en person med alkohol- eller drogproblem. Att arbeta med missbrukare kräver en gedigen förståelse för MI-principerna.
Det första steget i MI är att samtalsledaren intervjuar den missbrukande personen och varsamt försöker belysa gapet mellan klientens självbild och dennes faktiska handlingar. Till exempel kan en terapeut fråga en ung man vad hans framtidsmål är. Han kanske svarar att han vill bli läkare eller idrottare. Terapeuten frågar sedan hur det går för klienten i skolan eller inom lagsporten. Genom välgjorda frågor leds patienten till att själv inse att droganvändning och en framtid inom medicin eller som professionell idrottare inte går att förena.
MI-terapeuter ser till att frågorna är icke-dömmande och att inga etiketter används. Målet med MI är att patienten ska inse sina problem på egen hand, i stället för att en auktoritet talar om vad som är fel. En skicklig MI-rådgivare kan hantera motstånd. Om patienten blir defensiv ändrar rådgivaren frågeställning. Terapeutens mål är att inge klienten känslan av "jag klarar det". Terapeuten kan exempelvis be klienten beskriva tillfällen då hen övervunnit svårigheter och utmaningar. Detta stärker missbrukarens tro på att förändring är möjlig. MI-terapeuten uttrycker empati för klienten och skapar en atmosfär av öppenhet och ärlighet. När patienten litar på terapeuten är hen mer benägen att öppet berätta om känslor och tidigare beteenden, och förstår att terapeuten har patientens bästa för ögonen.
Några av MI:s svagheter är att metoden saknar verktyg för att nå missbrukare som inte är mottagliga för feedback. En klient som befinner sig i förnekelse påverkas inte av MI:s frågor och råd. Till exempel kan en person som inte tror att hennes kokainberoende påverkar karriären eller privatlivet ha svårt att någonsin inse detta. Även om hon blir uppsagd efter en veckas obetald frånvaro skyller hon på chefen i stället för på sjukdomen. En annan nackdel är att en missbrukare kan bli motiverad att förändras inom ramen för den terapeutiska miljön, men när hen återvänder till "verkligheten" kan vänner och gruppträck leda till återfall.
I en studie från University of New Mexico Center on Alcoholism, Substance Abuse and Addictions, genomförd av William R. Miller, Paul Amrhein, Carolina E. Yahne och J. Scott Tonigan, fick över 200 patienter antingen MI eller ingen MI alls. Det fanns ingen signifikant skillnad i återgång till beroendebeteende mellan de två grupperna. Patienterna hade visat starkt engagemang för förändring tills terapeuten bytte strategi från att visa empati till att ge bedömningsfeedback och kräva en konkret förändringsplan. Vid denna punkt blev många av klienterna motståndiga mot behandlingen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online