År 2002 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA Suboxone, en kombination av buprenorfin och naloxon som används för att behandla opioidberoende. Läkemedlet kan ordineras både inom slutenvård och öppenvård, och patienten kan hämta ut det på apotek för användning i hemmet.
Även om Suboxone i sig innehåller opioider ordineras det sällan som smärtmedicin eller för smärtbehandling. Dess godkända användning, så kallad "on label", är att behandla opioidberoende och hjälpa patienter att stanna kvar i sin behandling.
Den aktiva substansen i Suboxone, buprenorfin, är en partiell opioidagonist. Det innebär att dess opioideffekter – bland annat förmågan att verka smästillande – är begränsade jämfört med läkemedel som klassificeras som fulla opioidagonister, exempelvis oxikodon.
Den begränsade farmakologiska effekten ökar inte med högre doser. Partiella opioidagonister har en så kallad "tak effekt" (ceiling effect), vilket innebär att läkemedlets verkning planar ut efter en viss nivå oavsett mängden som tas.
Den andra verksamma beståndsdelen i Suboxone är naloxon, som verkar som en opioidantagonist. Naloxonet ingår för att förhindra att patienter missbrukar läkemedlet, till exempel genom att injicera eller sniffa det i syfte att kringgå takeffekten.
Suboxone är endast godkänt av FDA för behandling av opioidberoende. En legitimerad läkare får dock ordinera godkända läkemedel för så kallad "off label"-användning, så länge läkaren bedömer att det är terapeutiskt motiverat och lämpligt för patienten. I Sverige och EU motsvaras FDA-godkännandet av bedömningar från EMA och Läkemedelsverket.
Det är inte olagligt för en läkare att skriva ut Suboxone mot smärta och för smärtbehandling. Som patient bör man dock vara medveten om att läkemedlet inte betraktas som det mest effektiva alternativet vid smärta, och att data om denna typ av användning inte har granskats av FDA.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online