Opiatberoende innebär fysiska faktorer, däribland toleransutveckling, som bidrar till ett kroppsligt behov av att ta eller fortsätta ta smärtstillande medel. Beroendet kan vara en följd av smärtsamma sjukdomar eller skador och uppstår både vid egen medicinering med opiater och under medicinsk övervakning.
Tolerans spelar en central roll vid opiatberoende genom att öka kroppens behov av allt större doser. När kroppen och hjärnan vänjer sig vid effekterna av smärtstillande medel krävs högre doser för att uppnå samma smärtlindring eller euforisk verkan. Detta gör att användaren successivt hamnar i en situation där mer och mer behövs för att få samma effekt som tidigare.
Både rekreativt bruk och medicinsk användning kan leda till opiatberoende. Personer som råkat ut för olyckor eller som lider av kronisk smärta har utvecklat beroende till följd av sina skador och sin smärta – ofta trots att de följt läkares ordinationer och stått under medicinsk övervakning. Detta visar att opiatberoende kan drabba vem som helst, oavsett hur behandlingen påbörjats.
Opiatberoende betyder inte nödvändigtvis missbruk. I grunden handlar beroende om ett fysiskt behov av läkemedlet för att uppnå vissa effekter. En smärtpatient kan behöva högre doser för att bättre kunna hantera sin smärta utan att vara missbrukare. Missbruk däremot innefattar både ett fysiskt beroende av opiater och tvångsmässiga eller besatthetsliknande begär efter drogen, där användningen fortsätter trots negativa konsekvenser.
Långvarig användning av opiater leder till såväl fysiska som psykiska effekter. Högre doser av smärtstillande medel ökar risken för överdosering och förändrar hjärnans struktur, som successivt anpassar sig till opiaterna. Avbryts användningen plötsligt uppstår abstinensbesvär, exempelvis svettningar, värk, illamående och sömnlöshet. Även psykiska problem som depression, ångest och låg självkänsla kan utvecklas som en direkt följd av behovet att använda opiater.
Behandlingen av opiatberoende kan se olika ut. Fullständig och omedelbar avhållsamhet är oftast den mest krävande metoden, eftersom de kraftiga abstinenssymtomen gör det mycket svårt att genomföra. Därför innehåller många behandlingsprogram en stabiliseringsfas där opiatanvändningen gradvis trappas ner över tid. Läkemedel som buprenorfin och metadon används också ofta som del av behandlingen, då de kan lindra abstinensbesvär och minska suget efter opiater. I kombination med samtalsterapi och stöd från vårdpersonal ökar chanserna betydligt för ett lyckat återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online