Opiater – i synnerhet heroin, morfin och OxyContin – utgör en växande andel av den övergripande missbrukskulturen. Lockade av enkelheten att röka eller snorta dessa droger har användarna ofta liten aning om de långsiktiga konsekvenser som följer med opiatmissbruk, inklusive ett försvagat immunförsvar, ökad risk för infektionssjukdomar och negativa effekter på hjärnans funktion. Opiaterna är extremt beroendeframkallande och kräver ett intensivt program med både beteendeterapi och medicinering, vilket ur ett rent behandlingsperspektiv utgör den största utmaningen.
Sjukhusens akutmottagningar har länge betraktats som en tillförlitlig indikator på en drogs popularitet. Enligt Drug Abuse Warning Network, som övervakar dessa trender, har akutbesök kopplade till heroinmissbruk ökat med 35 procent sedan 1995, medan heroin och morfin fortfarande återfinns bland de fyra vanligaste orsakerna till dödsfall relaterade till överdosering. Bland tonåringar har heroinanvändningen minskat sedan 1990-talet enligt National Institute on Drug Abuse, även om toppar noterades 1996, 1997 respektive 2000 bland elever i åttonde, tionde och tolfte klass.
De kortsiktiga effekterna av opiatanvändning inkluderar torr mun, rodnad hud, tunga lemmar och en euforisk känsla som varar endast några timmar – eller ibland bara en enda dos – enligt National Institute on Drug Abuse. Användarna växlar mellan dåsighet och vakenhet, ett tillstånd som ofta beskrivs som att "nicka till". När allt större doser krävs för att fungera överger användarna snortningen till förmån för injicering, vilket är det snabbaste sättet att känna av drogens effekter.
Några av de tidigaste tecknen på långsiktig skada härstammar direkt från konsumtionen. Många av de starkaste opiaterna, såsom morfin, finns också i tablettform. Utsatta användare som inte kan få tag på drogen på annat sätt kan tvingas krossa tabletterna och injicera det upplösta materialet. Denna riskfyllda praktik kan leda till kärlinflammation och permanenta skador. Tablettpartiklar kan dessutom fastna i små blodkärl och blockera blodflödet till delar av kroppen – knappast någon fördel för användare som försöker undvika stigmatiseringen kring injektionsbruk.
Kroniskt opiatmissbruk har kopplats till många allvarliga hälsotillstånd, såsom cellulit samt infektioner i hjärtats innervägg och klaffar. Abscesser och sammanfallna vener är också vanliga, eftersom användarna söker efter nya injektionsställen på kroppen. Heroin dämpar dessutom andningen, vilket kan leda till olika lungkomplikationer, exempelvis lunginflammation. Permanenta skador på lever, lungor och njurar är också sannolika, eftersom många gatudroger innehåller giftiga tillsatser som kroppen – redan överbelastad av beroendet – har svårt att göra sig av med.
Opiater har också visats ha långsiktigt negativa effekter på hjärnans kemi. Genom ständig stimulering av hjärnans centrala njutningscentra och belöningssystem konditioneras användarna att vilja ha mer av drogen. I extrema fall kan plötsligt abstinens hos kroniska brukare med dålig hälsa visa sig dödlig. Detta fenomen gör det nästan omöjligt för användare att sluta utan hjälp, eftersom det ständiga euforiska tillståndet gör dem omedvetna om sitt eget beroende. Sådana euforiska känslor kan bestå i flera år, även efter en lyckad behandling, och kräver därför långsiktig uppföljning.
I drygt 30 år har metadon varit det vanligaste behandlingsalternativet, främst tack vare dess förmåga att minska suget efter andra opiatdroger, lindra abstinensbesvär och möjliggöra för användaren att fungera i vardagen. En mer sentida godkänd behandling, buprenorfin, har vunnit ökad popularitet de senaste åren eftersom den ger färre abstinenssymtom än metadon, även om båda läkemedlen kan kombineras. Naltrexon är en annan godkänd behandling som blockerar personens förmåga att känna av opiaternas effekter, men den har inte använts i större utsträckning på grund av patienternas bristande efterlevnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online