Motiverande samtal (MI) är en terapeutisk metod som hjälper människor som fastnat i självdestruktiva mönster att röra sig mot hälsosammare beteenden. Metoden bygger på att använda klientens egna värderingar och styrkor som drivkraft för förändring. Upprepade kliniska studier visar att interventioner med inslag av motiverande samtal ger bättre återhämtning och lägre återfallsfrekvens än metoder utan denna teknik. Grundidén är att stärka klientens egen inre motivation att förändras till det bättre.
1983 publicerade William Miller vid University of New Mexico en artikel i den brittiska tidskriften Behavioural Psychotherapy, där han beskrev de stadier som människor går igenom när de rör sig från problematiskt drickande till nykterhet. Åtta år senare skrev forskarna James Prochaska, Carlo DiClemente och John Norcross från University of Rhode Island en banbrytande artikel om förändringsstadier i American Psychologist, baserad på deras erfarenheter av att hjälpa rökare sluta röka. Samma period beskrev Miller och Stephen Rollnick även teknikerna bakom motiverande samtal i samma tidskrift.
I detta stadium förnekar personen att ha ett problem, eller hur allvarligt problemet är. Terapeutens roll här är att använda empatiskt och reflekterande lyssnande för att hjälpa klienten se den kognitiva dissonans som finns i dennes förhållningssätt. Ofta finns det en del av klienten som längtar efter hälsa men som ännu inte hörs – terapeuten lyssnar efter svaga antydan om att den delen finns och hjälper klienten att lägga märke till den. Frågor som "Vad skulle behöva hända för att du skulle veta att detta är ett problem?" hjälper klienten att lyssna på den del av sig själv som är orolig för konsekvenserna av sitt beteende. Att fråga om hen tidigare försökt förändra sig kan också väcka fram den hopplöshet hen känner inför situationen.
När klienten börjar undra om hen kanske ändå har kraften att förändra sig, eller om problemet verkligen är så allvarligt som det verkar, använder terapeuten motiverande samtal för att hjälpa klienten aktivt överväga fördelar och hinder med en förändring. Klienten uppmuntras att identifiera personer och situationer som tidigare varit hjälpsamma eller hindrande. Klienten kan också utforska vilka behandlingsformer som finns, gå på ett 12-stegsmöte eller fundera på praktiska frågor – vad som händer med sakerna hemma och vem som tar hand om barnen under en behandlingsperiod. Klienten har alltid kontrollen; inget tvång används.
När klienten bestämmer sig för att förändra handlar förberedelsefasen om att faktiskt genomföra de uppgifter man tidigare övervägt. I detta skede, liksom i faserna handling och upprätthållande, rekommenderas kognitiv beteendeterapi (KBT) som en mer användbar strategi än motiverande samtal, gärna i kombination med stöd från en 12-stegsgrupp.
I det sista skedet, återfallet, blir motiverande samtal återigen en hjälpsam teknik, genom att påminna klienten om de styrkor och den del av identiteten som längtar efter hälsa. Det är värdefullt att förstå återfall som ett stadium – det lindrar klientens skuldkänslor inför ett personligt misslyckande och gör det möjligt att se återfallet som ett tillfälligt tillstånd snarare än ett permanent tillstånd.
En kliniker som är förtrogen med förändringsstadierna använder motiverande samtal på rätt sätt i de skeden där metoden är mest effektiv, och väljer andra tekniker, exempelvis kognitiv beteendeterapi, för de skeden där MI inte är indicerat.
Motstånd och andra former av motmotivation är tecken på att terapeuten går fortare fram än klienten tål. Klienter som känner sig pressade blir ännu mer motståndiga – det är mänsklig natur. Det kan också skada förtroendet mellan klient och terapeut. Vissa människor tillbringar åratal i kontemplationsstadiet, och då behöver terapeuten bibehålla en hoppfull, vänlig och empatisk hållning samt uppmuntra och berömma även de minsta stegen mot målet.
Övertalning och konfrontation är kontraproduktiva tekniker och bör undvikas helt.
Låt klienten bedöma sin beredskap att förändras på en rak linje som ritas på ett papper, där linjens vänstra ände representerar "inte redo att förändras" och högra änden "håller redan på att förändras".
Linjen blir utgångspunkten för att lära känna klienten, dennes motivationer och upplevda hinder. Genom att fråga varför hen inte satte sitt streck närmare "inte redo"-sidan får du höra klientens motivationer. Genom att fråga vad som skulle krävas för att flytta strecket längre åt höger lyfts de upplevda hindren fram i ljuset – och därmed vet du var arbetet behöver börja.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online