Komprimering av medianusnerven, en viktig nerv i handleden, orsakar ett smärtsamt och framväxande tillstånd som kallas karpaltunnelsyndrom. Syndromet kan åtgärdas genom att trycket på karpaltunneln frigörs. Karpaltunneldekompression är en välkänd medicinsk procedur i USA. Enligt American Society for Surgery of the Hand kan dock svåra fall av karpaltunnelsymtom inte alltid försvinna helt efter en operation.
Symtomen på karpaltunnelsyndrom utvecklas gradvis och kan omfatta stickningar, en brännande känsla eller domningar i fingrar och handflata. Fingrarna kan också kännas svullna och overksamma. Greppstyrkan kan minska, vilket gör det svårt att greppa små föremål eller knyta näven. Om tillståndet lämnas obehandlat eller blir kroniskt kan musklerna vid tummens bas försvagas. Om symtomen fortskrider kan operation rekommenderas för att åtgärda nervskadan.
En undersökning av axlar, nacke, armar och händer kan hjälpa till att avgöra om besvären beror på karpaltunnelsyndrom. Det finns specifika tester, såsom Tinels och Phalens test, som används för att fastställa om syndromet föreligger. Elektrodiagnostiska undersökningar i form av nervledningsstudier kan också bekräfta diagnosen. När diagnosen är ställd bör behandling sökas. Kirurgi kan vara det enda alternativet om nervskadorna är omfattande.
Den första åtgärden vid karpaltunnelsyndrom är att vila handleden och handen i ungefär två veckor för att säkerställa att tillståndet inte förvärras. Om detta inte hjälper kan läkaren först pröva icke-kirurgiska behandlingar, men kirurgiska ingrepp är den vanligaste lösningen.
Läkaren kan pröva en av tre icke-kirurgiska behandlingsformer: läkemedel, träning eller alternativa terapier. Olika läkemedel kan minska svullnad och lindra smärtan i samband med karpaltunnelsyndrom. Aspirin, ibuprofen eller andra receptfria smärtstillande medel kan lindra kortvariga symtom. Vattendrivande läkemedel (diuretika) kan minska svullnaden, och kortikosteroider (prednisolon) kan tas via munnen eller injiceras direkt i handleden för att lindra trycket mot medianusnerven.
Kortikosteroider ska aldrig användas utan läkares ordination. Styrke- och stretchövningar kan vara till hjälp om symtomen minskar. Kiropraktik och akupunktur är alternativa terapier som också kan fungera som effektiva icke-kirurgiska behandlingsmetoder.
Vid symtom som varat i sex månader eller längre rekommenderas oftast operation. Ingreppet innebär att trycket på medianusnerven frigörs genom att man delar det vävnadsband som spänner runt handleden. Det finns två kirurgiska metoder för karpaltunneldekompression: öppen frigörelsekirurgi och endoskopisk kirurgi.
Öppen frigörelsekirurgi är den traditionella metoden som används för att förbättra eller korrigera karpaltunnelsyndrom. Den utförs genom att göra ett snitt på upp till 5 centimeter i handleden för att utvidga karpaltunneln genom att dela karpalligamentet. Vanligtvis görs ingreppet som en dagkirurgisk procedur under lokalbedövning, såvida inte särskilda medicinska skäl talar emot det.
Vid endoskopisk kirurgi gör kirurgen två små snitt, cirka 1,3 centimeter långa, i handflatan och handleden. En kamera monterad på ett tunt instrument förs in och används för att visualisera vävnaden och dela karpalligamentet. Endoskopisk kirurgi kan ge mindre obehag och en snabbare funktionell återhämtning än öppen frigörelsekirurgi. Metoden ger dessutom mindre ärrbildning och utförs likaså under lokalbedövning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online