Cerebral pares är ett tillstånd som påverkar utvecklingen av motoriska färdigheter genom att störa samarbetet mellan hjärnan och vissa nerver och muskler i kroppen. Sjukdomen uppstår oftast under fosterutvecklingen eller i spädbarnsåldern. Även om cerebral pares kan drabba både över- och underextremiteterna används beteckningen spastisk diplegi när sjukdomen framför allt påverkar benen.
I mitten av 1800-talet var den brittiske läkaren William Little den första som identifierade det som idag kallas spastisk diplegi. Little observerade regelbundet barn med tillståndet och dokumenterade noggrant sina fynd. I de flesta fall hade barnen svårt med rörelser och begränsad rörlighet i lederna. Little noterade också att tillståndet inte verkade vara degenerativt, eftersom det inte förvärrades i takt med att barnet blev äldre.
Han hypotetiserade att barnen hade utvecklat störningen på grund av syrebrist – en teori som dock har ifrågasatts av dagens medicinska experter. Än idag har forskningen inte kunnat fastställa en säker enskild orsak till spastisk diplegi.
När man diskuterar cerebral pares är det viktigt att förklara begreppet "spastisk" i relation till tillståndet. Muskulaturen hos patienter med cerebral pares är ofta spänd och stel. Ibland kan ofrivilliga muskelreaktioner orsaka ryckiga rörelser som benämns spastiska. Dessa plötsliga rörelser påverkar vanligtvis armar, ben, huvud och bålen.
Cerebral pares indelas i fyra huvudkategorier. Spektrumet breddas ytterligare av nio undertyper som definierar vilka delar av kroppen som påverkas av sjukdomen. Spastisk diplegi är den vanligaste av dessa undertyper.
Misstanke om sjukdomen väcks ofta när ett barn börjar växa och visar tecken på utvecklingsförsening. När de motoriska milstolparna inte nås som förväntat tar föräldrarna vanligtvis upp detta med en läkare, som sedan utreder grundorsaken. Småbarn som har svårt att krypa, sätta sig upp eller som uppvisar tydliga svårigheter med rörlighet genomgår ofta en serie undersökningar för att avgöra om spastisk diplegi ligger bakom besvären.
Gångmönstret hos en person med spastisk diplegi är ofta påverkat. I svåra fall drabbas höfter och knän, vilket leder till böjda knän och höfter samt att benen tenderar att korsas (så kallad saxställning) vid stående och gång. Allt eftersom dessa barn växer kan kroppsvikten ytterligare begränsa deras förmåga att gå, vilket i vissa fall gör att rullstol behövs.
Vid mindre svåra former av spastisk diplegi kan gångförmågan förbättras med hjälp av ortopediska hjälpmedel, exempelvis skenor, stödstrumpor eller andra stödande anordningar.
Huvudmålet för familjer, läkare och andra som vårdar patienter med spastisk diplegi är att främja självständighet. Även om sjukdomen inte går att bota kan patienter dra stor nytta av ett behandlingsprogram som kombinerar fysioterapi och olika hjälpmedelsteknologier.
Behandlingen innefattar oftast ett sammanhållet team av läkare och specialister som arbetar tillsammans för att skapa en positiv och trygg miljö. Teamet består vanligtvis av en läkare, en sjuksköterska, en kurator samt både fysioterapeut och arbetsterapeut. Föräldrarnas erfarenheter och synpunkter ingår alltid i behandlingsplanen, liksom patientens egna önskemål och behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online