Fosfor är ett mineral som behövs för att bygga starka ben och tänder, transportera syre till kroppens vävnader, hjälpa till med energianvändningen och upprätthålla en normal pH-nivå i kroppen. För mycket fosfor kan dock orsaka problem med både skelett och hjärta.
Hos friska människor tar njurarna hand om fosforöverskottet och utsöndrar det ur kroppen. Personer med nedsatt njurfunktion kan däremot inte hålla fosforvärdet på rätt nivå och bör därför begränsa sitt fosforintag via kosten. Patienter som genomgår dialys får ofta så kallade fosfatbindare – läkemedel som "binder" fosforn i tarmen så att den inte kan tas upp av kroppen. Det finns fyra vanliga typer av dessa bindare.
Aluminiumhydroxid var den första typen av fosforbindare som användes. Aluminiumbaserade bindare är mycket effektiva, men kan ha allvarliga biverkningar. Det finns risk för aluminiumförgiftning samt för demens, mag-tarmbesvär och påverkad benmineralisering. Därför skrivs aluminiumbaserade bindare sällan ut för långtidsbruk, men kan ibland ges under en kortare period när andra bindare inte fungerar tillfredsställande.
Kalciumbaserade fosfatbindare är en annan vanlig form som i stort sett har ersatt de aluminiumbaserade preparaten. Även om de inte är lika effektiva som aluminiumbaserade bindare har de fördelen att de samtidigt fungerar som ett kalciumtillskott. Ett vanligt exempel är Tums, som består av kalciumkarbonat.
Fosforbindare ska alltid tas i samband med måltider, och det krävs ofta flera tabletter vid varje måltid. En risk med kalciumbaserade bindare är att kroppen tar upp för mycket kalcium, vilket kan leda till organskador. Kalciumnivåerna i blodet måste därför kontrolleras noggrant under hela behandlingen.
En tredje typ av fosforbindare innehåller varken aluminium eller kalcium. Ett känt varumärke är Renagel. Dessa nyare bindare kontrollerar fosforvärdena effektivt och medför ingen risk för förhöjda halter av aluminium eller kalcium i blodet. Den verksamma substansen är sevelamer, som varken innehåller kalcium eller metaller. Bindaren blandas med fosforen i tarmkanalen och ser till att överskottet kan lämna kroppen.
Nackdelarna är att dessa bindare är dyrare och att patienten kan behöva ett extra kalciumtillskott. Mag-tarmbesvär kan också förekomma som biverkning.
Magnesiumbaserade fosforbindare används som ett alternativ till kalciumbaserade bindare för patienter som behöver hålla ett lågt kalciumintag. Det finns en risk att för mycket magnesium ansamlas i blodet, vilket kan orsaka trötthet, illamående, kräkningar och sluddrigt tal. Magnesiumnivåerna bör därför övervakas regelbundet under behandling med denna typ av bindare.
Magnesiumbaserade bindare kan vara särskilt lämpliga för patienter som genomgår peritonealdialys (buksdialys), eftersom dessa patienter ofta har lägre magnesiumnivåer från början.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online