Behandling av cystitis glandularis – allt från konservativa metoder till kirurgi

Cystitis glandularis, även kallad glandulär cystit, är en godartad (icke-cancerös) förändring av de slemhinneceller som klär urinblåsans insida. Dessa celler producerar normalt mucin, ett slemsämne som fungerar som smörjmedel. Vid cystitis glandularis omvandlas cellerna och bildar förändringar i form av knutor eller så kallade polyper – en polyp är i grunden en liten svulst på en stjälk.

Förändringarna kan ge besvär vid vattenkastning, urineringshinder och blödningar. Om tillståndet lämnas obehandlat kan det i värsta fall leda till kronisk njursvikt och ökad risk för blåscancer. Behandlingen anpassas efter hur utbredda förändringarna är och vilka symtom patienten har.

Orsaker till cystitis glandularis

Tillståndet orsakas oftast av långvarig eller återkommande irritation av urinblåsan. Vanliga bakomliggande faktorer inkluderar:

• Paraplegi eller andra tillstånd med nedsatt blåsfunktion
• Långvarig användning av fast sittande urinkateter
• Bestående eller återkommande urinvägsinfektioner
• Blåsstenar
• Blåsexstrofi, en medfödd missbildning där en del av blåsan ligger utanför kroppen
• Neurogen blåsa, där nervimpulserna som styr vattenkastningen är störda

De förändringar som uppstår kan vara små och begränsade, men också stora och progressiva.

Konservativ behandling

Konservativ behandling går ut på att eliminera den irritationskälla som driver den kroniska inflammationsprocessen. Detta kan innebära:

• Långvarig antibiotikabehandling för att utrota kroniska urinvägsinfektioner
• Ersättning av permanent kateter med regelbunden engångskateterisering efter behov
• Borttagning av blåsstenar
• Behandling av neurogen blåsa med läkemedel eller periodisk kateterisering

Dessa åtgärder fungerar bäst vid små förändringar, men de är inte alltid botande – cystitis glandularis kan återkomma även efter framgångsrik behandling.

Måttligt invasiva behandlingsalternativ

Om urinledarna (uretärerna), alltså de rör som leder urinen från njurarna till blåsan, är kraftigt tilltäppta kan en nefrostomikateter behöva placeras genom ryggen in i njuren för att dränera urinen innan annan behandling kan påbörjas.

Själva vävnadsförändringarna kan förstöras genom en transuretral resektion. Ett instrument förs in i blåsan via uretran, det vill säga urinröret, och använder elektrisk ström för att avlägsna eller förstöra lesionerna. Ingreppet görs ofta i kombination med fortsatt behandling av underliggande irritation.

Aggressiv behandling

Mer omfattande kirurgiska alternativ reserveras för patienter som inte hjälpts av konservativa behandlingar. Två vanliga ingrepp är:

• Blåsaugmentation: En operation där blåsan förstoras kirurgiskt för att öka kapaciteten. Ingreppet eliminerar dock inte själva irritationen i blåsa och urinvägar, inte heller hinder i urinröret.
• Reimplantation av urinledare: Operation där en felaktigt fäst urinledare kopplas om till blåsan på rätt sätt. Detta förhindrar att urin rinner tillbaka mot njuren, vilket annars kan leda till kroniska infektioner och njurskador.

Extrem behandling – radikal cystektomi

Vid radikal cystektomi avlägsnas urinblåsan tillsammans med omgivande vävnader och lymfkörtlar. Operationen är en sista utväg för patienter där alla andra behandlingar misslyckats och som riskerar att utveckla – eller redan har utvecklat – uremi, det vill säga en ansamling av giftiga avfallsämnen i blodet på grund av att njurarna inte längre klarar att göra sig av med dem.

Borttagning av blåsan löser alla problem som orsakas av cystitis glandularis, men ingreppet medför betydande risker, bland annat erektionsproblem och inkontinens, det vill säga oförmåga att hålla kvar urinen. Efter operationen krävs dessutom en ny väg för urinen att lämna kroppen, exempelvis via en urostomi.

Sammanfattning

Behandlingen av cystitis glandularis följer ofta en trappa: man börjar med att ta bort orsakerna till irritation, går vidare till endoskopisk borttagning av förändringarna vid behov, och överväger större kirurgi endast i svåra fall. Tidig diagnos och behandling av underliggande orsaker är avgörande för att förhindra komplikationer som njursvikt och blåscancer. Kontakta alltid läkare om du upplever bestående urinvägssymtom.