Hydronefros uppstår när njurarna sväller och töjs på grund av att de fylls med för mycket urin. Tillståndet drabbar oftast spädbarn som föds med missbildningar i urinvägarna, även om orsakerna till dessa missbildningar ofta är okända. Hydronefros kan också utvecklas senare under barndomen och drabbar pojkar fem gånger så ofta som flickor. Svårighetsgraden varierar från lindrig till livshotande.
Flera typer av hinder i urinvägarna kan leda till hydronefros. En urinledare med onormalt smal överdel kan orsaka ett stopp där urinledaren möter njuren – det så kallade ureteropelviska övergångsområdet, vilket är den vanligaste orsaken. En annan vanlig typ av hinder uppstår vid den vesikoureterala övergången, där urinledaren mynnar i urinblåsan. Blockeringar kan även uppstå i urinröret, som tömmer blåsan. Ett tillstånd som kallas vesikoureteral reflux, där urin från blåsan rinner tillbaka upp i urinledarna och ibland hela vägen till njurarna, gör också att njurarna töjs. Dessutom kan njursten, tidigare operationer eller skador på urinvägarna leda till hydronefros.
Barn med lindriga, och ibland måttliga, fall av hydronefros visar oftast inga symtom alls. Vid svåra fall som påverkar njurfunktionen kan blödningar, smärta och infektioner uppstå, men symtomen kan dröja månader eller till och med år efter att tillståndet först upptäckts. Lindriga fall och en del måttliga fall läker oftast av sig själva inom barnets första levnadsår, medan svåra fall kan kräva kirurgisk behandling.
En rutinmässig ultraljudsundersökning under graviditeten kan avslöja de tidigaste tecknen på hinder som kan leda till hydronefros. En pediatrisk urolog utför därefter mer detaljerade ultraljudsundersökningar för att ta reda på orsaken till blockeringen och övervakar fostrets njurfunktion genom att mäta fostret, njurarna och nivån av fostervatten. Urolog klassificerar tillståndet som lindrigt, måttligt eller svårt och bedömer om ett svårt fall gäller en njure (ensidigt) eller båda njurar (dubbelsidigt). Därefter letar urolog efter avvikelser som kan leda till hydronefros, exempelvis ett svullet bäckenområde, minskad mängd fostervatten eller en utspänd urinblåsa.
Hos nyfödda och äldre barn kan en röntgenundersökning av urinblåsan, så kallad mikionscystouretrografi (VCUG), som görs när blåsan fylls och töms, påvisa bakflöde av urin till urinledare och njurar samt blockeringar i urinröret. Undersökningen visar också hur väl blåsan fungerar. Ett njurultraljud visar njurarnas form och storlek samt eventuella hinder eller avvikelser. En intravenös urografi, det vill säga röntgen av urinblåsa, njurar och urinledare efter injektion av kontrastmedel, gör det möjligt för läkarna att bedöma hur väl njurarna fungerar. Svårighetsgraden av hindret i njurarna kan mätas med ett nuklearmedicinskt njurscintigram.
Vid lindrig hydronefros består behandlingen oftast bara av regelbunden uppföljning med njurultraljud och VCUG-röntgen tills tillståndet går över. Övervakningen av spädbarn börjar vanligtvis två till tre månader efter födseln. Spädbarn med måttliga till svåra fall som upptäckts före födseln får antibiotika kort efter födseln. Bilddiagnostik vid en till tre månaders ålder hjälper läkarna att hitta orsaken och avgöra om en operation behövs för att avlägsna blockeringen eller åtgärda refluxen. Svåra fall kräver oftast operation, men den kan även bli nödvändig vid måttliga fall.
Foster som riskerar att dö på grund av låg fostervattennivå och blockering i urinröret kan behöva fosterkirurgi. Operationen innebär att urinblåsan töms med hjälp av en shunt och medför risker som för tidig förlossning, infektioner och blödningar. Även när ingreppet lyckas behöver de flesta spädbarn ytterligare operation efter födseln för att hjälpa blåsan att tömmas och säkerställa en god njurfunktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online