Sömngång kan vara ett skrämmande beteende att bevittna, särskilt när det är ens eget barn som vandrar runt i huset medan det sover. Det kan dessutom vara farligt – barn kan falla ner för trappor eller till och med lämna hemmet utan att ha någon aning om vad de gör. Sömngång har studerats länge, och forskarna har identifierat flera kända orsaker till störningen. Genetik, mognadsprocesser, stress och medicinska tillstånd kan alla ligga bakom sömngång hos barn.
Det finns mycket starka belägg för att gener spelar en avgörande roll vid sömngång. Om en eller båda föräldrarna är sömngångare är det mycket troligt att barnet också utvecklar beteendet. Enligt WebMD är risken hela tio gånger större att en person uppvisar symtom på sömngång om en nära släkting, som en förälder eller syskon, också går i sömnen. Genetiken räknas därför som den vanligaste och mest sannolika orsaken till störningen.
När ett barns kropp mognar börjar även nervsystemet utvecklas, inklusive de delar av hjärnan som styr sömnen. Ibland mognar olika delar av detta system i olika takt, vilket kan leda till sömngångsepisoder. Kroppen helt enkelt behöver tid på sig att hinna ikapp. När systemen väl är i balans igen brukar sömngångsbeteendet oftast försvinna av sig självt. Detta är en av anledningarna till att sömngång är vanligast hos barn i yngre åldern och ofta minskar med åren.
Många olika stressfaktorer kan påverka ett barns sömn negativt. En full blåsa, spänningar inför ett kommande prov i skolan eller övertrötthet kan alla bidra till ett sömngångsanfall. Det kan hjälpa att ta reda på vad som bekymrar barnet för att identifiera vad som exakt utlöser episoderna. Ibland är orsakerna uppenbara, men ibland krävs det lite mer detektivarbete. Oavsett vilket är undersökningen väl värd mödan, om den leder till en hel och ostörd natts sömn för barnet.
Medicinska orsaker ligger sällan bakom de flesta fall av sömngång, men de förekommer. Onormala hjärtrytmer, sömnapné och feber har alla visats kunna utlösa sömngång. Vissa läkemedel, exempelvis lugnande medel, neuroleptika och antihistaminer, kan också öka risken. Dessutom har vissa psykiatriska tillstånd, såsom posttraumatiskt stressyndrom, panikångest och dissociativ identitetsstörning, kopplats till sömngångsbeteende.
I de flesta fall är sömngång hos barn ofarligt och går över av sig självt. Kontakta dock vården om episoderna blir frekventa, om barnet riskerar att skada sig, eller om beteendet fortsätter upp i tonåren och vuxen ålder. En läkare kan hjälpa till att utesluta underliggande sjukdomar och ge råd om hur ni kan göra hemmet säkrare, till exempel genom att låsa dörrar och fönster samt skydda trappor under natten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online