Djupuppfattning är förmågan att avgöra hur långt bort ett objekt befinner sig i förhållande till betraktaren. Normalt löser hjärnan detta genom att triangulera objektets position, där de två ögonen utgör två hörn i en triangel och objektet det tredje. Denna process kallas stereoskopiskt eller binokulärt seende. För personer som bara har ett fungerande öga krävs dock andra metoder – och hjärnan har flera smarta knep på lager.
När vi betraktar föremål inom cirka 1,2 meter (fyra fot) från ögat anpassar sig linsen i ögat – den buktar in eller ut – för att fokusera på objektet. Denna fokuseringsrörelse skickar återkoppling till hjärnan. Utifrån den ansträngning som krävdes för att få objektet i fokus kan hjärnan avgöra hur långt bort det befinner sig.
Hjärnan har en medfödd känsla för storlek. Om den ser ett föremål som ser ut att vara en oerhört liten stol drar den slutsatsen att det rör sig om en stol som betraktas från betydande avstånd. Även om hjärnan inte direkt känner igen ett visst objekt kan den oftast identifiera ett annat föremål i närheten och använda det som referens för att jämföra storleken.
Genom att röra huvudet upp eller ned en viss sträcka kan en person skapa en effekt som liknar den triangulering som två ögon möjliggör. Detta fenomen, ofta kallat rörelseparallax, gör att omgivningen tycks förskjutas olika mycket beroende på avståndet till objekten. Många djur med ögon placerade på varsin sida av huvudet förlitar sig på detta knep – och även människor med ett öga kan använda det för att uppskatta djup och avstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online