Clostridium tetani är en bakterieart som förekommer i näringsrik jord samt i tarmkanalen hos både människor och djur. Organismen är en obligat anaerob bakterie, vilket innebär att den inte kan växa i närvaro av syre. Bakterien orsakar stelkramp (tetanus) – en allvarlig och potentiellt dödlig sjukdom som angriper nervsystemet.
Gramfärgning är en vanlig laboratorieteknik som används för att klassificera bakterier och tydliggöra deras fysiska egenskaper. När bakterierna undersöks i mikroskop framträder grampositiva arter i lila färg, medan gramnegativa arter ser röda ut. Clostridium tetani är en grampositiv, stavformad bakterie som bildar sporer. De runda sporerna som sitter i ena änden av cellen ger bakterien sitt karakteristiska utseende som liknar en trumstock – därav det engelska smeknamnet "drumstick bacterium".
Bakterien producerar ett kraftfullt nervgift som kallas tetanospasmin. Detta toxin blockerar frisättningen av vissa signalsubstanser, så kallade neurotransmittorer, som normalt hämmar muskelkontraktioner. När dessa signalsubstanser uteblir uppstår generaliserade och långvariga muskelkramper som patienten inte kan kontrollera.
Ett av de första tecknen på stelkramp är kraftiga sammandragningar i käkmuskulaturen. Därför kallas sjukdomen ofta "käklåsning" (på engelska lockjaw). Käkstelheten följs av en successivt ökande stelhet och svåra spasmer i armarnas, benens och bålen muskulatur. I takt med att sjukdomen fortskrider drabbas även andningsmuskulaturen, vilket i slutändan kan leda till andningssvikt och död utan behandling.
En infektion med Clostridium tetani hänger oftast samman med djupa stick- eller punkteringssår, särskilt när skadan orsakats av en rostig spik eller annat föremål som kontaminerats med bakteriesporer. Djupa sår skapar nämligen de syrefria (anaeroba) förhållanden som krävs för att sporerna ska gro och börja producera toxin. Även brännskador, bitssår och orena sår kan utgöra en risk.
Stelkramp kan effektivt förebyggas genom vaccination med inaktiverat tetanustoxin. I Sverige ingår stelkrampsvaccinet i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn, och vuxna rekommenderas ta påfyllnadsdos ungefär var tionde år. Vid djupa eller orena sår kan ytterligare vaccindos ges som skydd, ibland tillsammans med immunglobulin. Tidig vård vid misstänkt smitta är avgörande, eftersom det finns ingen botande behandling när toxinet väl bundit till nerverna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online