Ämnet för den här artikeln är något komplext. Även om många sjukdomar behandlas med strålterapi går diskussionen här längre än så – det rör sig om behandling av strålskador, alltså skador till följd av kärnolyckor eller andra former av strålningsolyckor. Innan vi går igenom de behandlingsmetoder som finns tillgängliga, låt oss först undersöka vad strålning egentligen är.
En strålskada kan uppstå när kroppen utsätts för joniserande strålning. Med joniserande strålning avses vanligtvis högenergetiska elektromagnetiska vågor, som röntgen- och gammastrålar, samt partiklar såsom alfapartiklar, betapartiklar och neutroner.
Dessa partiklar har en unik egenskap: de kan slita elektroner loss från atomföreningar. Hur farlig strålningen är hänger dock samman med koncentrationsnivån. Låga doser har medicinska användningsområden, exempelvis inom röntgendiagnostik. Höga koncentrationer är däremot farliga för människor och djur, och utgör dessutom ett hot mot miljön i sin helhet.
Det kan vara svårt att fastställa graden av strålningsexponering, men medicinska vetenskapen har utvecklat system för detta. Enheterna gray (Gy) och sievert (Sv) används för att ange strålningsnivåerna i kroppen. Sievert-enheten används för att beräkna hur effektiva olika typer av strålning är när det gäller att skada kroppsvävnader.
Det finns en matematisk formel för att beräkna strålningsdosen: mGy (1 mGy = 1/1000 Gy) och mSv (1 mSv = 1/1000 Sv). För de flesta av oss som inte är molekylärfysiker ser formeln komplicerad ut, men läkare använder den för att bedöma strålningsexponering och välja behandlingsalternativ. En exponering för 6 Gy eller mer är oftast dödlig.
Joniserande strålning förändrar kemin hos atomer och molekyler. Det innebär att när höga strålningsnivåer släpps ut i miljön – till exempel genom en kärnolycka eller kärnvapen – kan strålningen döda djur och människor inom strålningszonen.
Genom att förändra molekylerna i både miljön och kroppens celler skadar strålningen vävnaderna. Beroende på dos kan måttliga mängder strålning orsaka cellskador som i sin tur leder till olika sjukdomar, exempelvis cancer. Mycket starka doser kan orsaka omedelbar död hos människor och djur som exponeras.
Höga nivåer av joniserande strålning kan störa produktionen av blodkroppar, vilket i sin tur leder till ytterligare komplikationer. Även mag-tarmkanalen kan skadas allvarligt. Ännu högre strålningsnivåer kan orsaka mer omfattande skador, bland annat på hjärtat och blodkärlen i det kardiovaskulära systemet, liksom på huden.
Strålning kan dessutom försämra spermieproduktionen och förstöra äggceller, vilket kan öka risken för missbildningar hos barn som senare föds.
Den ideala behandlingen för personer som utsatts för höga strålningsnivåer vore att läkarna kunde ta bort det radioaktiva materialet ur kroppen, men ett fullständigt sådant alternativ finns inte inom dagens moderna medicin.
För att kunna behandla en strålexponerad patient måste läkarna först mäta antalet lymfocyter i blodet. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar – ju lägre lymfocytvärde, desto mer har personen exponerats för strålning. Eftersom det saknas en metod för att helt avlägsna radioaktiva föreningar ur kroppen fokuserar vården istället på att behandla symtomen och hindra strålningen från att sprida sig till fler organ. Ett typiskt ingrepp är att läkarna dekontaminerar stråleskadad hud med hjälp av kemikalier.
Även om radioaktivt material inte kan avlägsnas helt finns vissa läkemedel som kan hjälpa kroppen att göra sig av med specifika ämnen snabbare:
Utöver detta ges ofta stödjande vård, exempelvis vätskebehandling, antibiotika mot infektioner samt tillväxtfaktorer som stimulerar bildningen av nya blodkroppar när benmärgen skadats.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online