Under tidigt 1940-tal – en period som präglades av andra världskriget – användes en rad olika bandagetyper inom både sjukvård och i hemmen. Tillgången på material var ofta begränsad, vilket innebar att många förband tillverkades för hand av enkla tyger. Här är de vanligaste typerna som användes:
Tygbandage tillverkades av bomull eller linne och användes för att täcka sår och hålla förbandet på plats. Bandaget virades ofta flera varv runt den skadade kroppsdelen och fästes därefter med en säkerhetsnål eller tejp. Eftersom de kunde tvättas och återanvändas var de ett ekonomiskt val under krigsåren.
Gazebandage bestod av ett tunt, löst vävt bomullstyg. De användes främst för att täcka sår och absorbera blod och andra kroppsvätskor. I nödsituationer kunde gazen även rullas ihop och användas som provisoriskt tryckförband för att stoppa kraftiga blödningar.
Dessa små förband tillverkades av ett tunt, böjligt material som var belagt med ett klibbigt ämne. De användes för att täcka mindre skärsår och skrubbsår och blev alltmer populära i hemmen under decenniets gång.
Elastiska bindor tillverkades av ett töjbart material och lindades runt skadade armar, ben eller leder. Syftet var att stödja den skadade kroppsdelen samt att minska svullnader, exempelvis efter vrickningar och stukningar.
Gipsbandage användes för att immobilisera, alltså helt stilla, skadade lemmar och leder. De var särskilt vanliga vid behandling av benbrott och frakturer, där en stabil positionering var avgörande för läkningsprocessen.
Sammanfattningsvis byggde vården under 1940-talets första år på enkla men effektiva material: tyg, gaze, tejp, elastiskt tyg och gips. Flera av dessa förbandstyper används fortfarande idag, om än i moderniserade och förbättrade former.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online