Evidensbaserad praktik (EBP) kombinerar forskningsbaserade belägg med klinisk erfarenhet. Metoden används främst inom hälso- och sjukvården och benämns ibland som evidensbaserad medicin (EBM).
Evidensbaserad praktik ska vara kliniskt relevant, men den bygger också på patienternas erfarenheter och kan därmed förändra hur medicin bedrivs i praktiken. Patienternas värderingar – inklusive deras förväntningar, oro och preferenser – utgör en central del av EBP/EBM. Målet är att förena forskare, vårdpersonal och patienter till ett gemensamt forskningsteam.
Den vanligaste definitionen av evidensbaserad praktik kommer från Sackett med kollegor, som beskriver den som "det samvetsgranna, explicita och omdömesgilla användandet av bästa tillgängliga evidens vid beslut om vården av enskilda patienter. Evidensbaserad medicin innebär att integrera individuell klinisk expertis med den bästa externa kliniska evidensen från systematisk forskning."
En nyckeldel i denna definition är att evidensbaserad praktik bygger på både klinisk kunskap och extern, akademisk kunskap. Båda dessa behövs för att EBP ska kunna tillämpas effektivt.
Enligt Stillwell med kollegor kräver evidensbaserad praktik två avgörande egenskaper: "både en undersökande anda och en kultur som stödjer den". Vissa kallar detta till och med "steg noll", eftersom ingenting händer utan att vårdpersonalen har ett genuint intresse av att granska medicinska frågor mer djupgående och hitta unika lösningar eller nya behandlingsmetoder.
För att kunna påbörja forskning måste du fastställa en nyckelfråga och fundera över hur den ska undersökas. Bra frågor kommer från din yrkeserfarenhet som vårdpersonal, trender inom branschen, publicerad forskning om liknande ämnen samt teorier kring frågan. En bra fråga är tydligt formulerad, relevant och avgränsad. Den är klar och direkt, väl genomtänkt och innehåller alla nödvändiga komponenter.
Det finns två typer av frågor som kan ställas. Bakgrundsfrågor utgår från frågorna vem, vad, var, när, varför och hur. När en fråga skapas på detta sätt tenderar den att bli mycket bred och omfattande.
Förgrundsfrågor – som är vanliga bland erfarna kliniker – är mycket specifika. En förgrundsfråga är alltid fokuserad och kliniskt relevant. Som ett resultat blir forskningen mer benägen att ge konkreta resultat jämfört med en svag bakgrundsfråga.
Inom evidensbaserad praktik följer dessa frågor ofta ett förbestämt mönster för frågeformulering, exempelvis PICO eller COPES. Båda dessa modeller förklaras mer i detalj nedan.
COPES-metoden (Client Oriented Practical Evidence Search) för frågeformulering stipulerar att frågor ska ha tre gemensamma drag: De ska utgå från det dagliga arbetet, ställas av en vårdpraktiker och vara betydelsefulla för klientens välbefinnande.
COPES-frågor är "klientorienterade", där klienten kan vara en enskild person, en grupp klienter eller en hel community. Frågan är "praktisk" i den meningen att den rör vardagliga problem som uppstår, gäller verksamhetens eller institutionens övergripande uppdrag, eller där svaret kan ge ett effektivt resultat. Slutligen formuleras COPES-frågor tillräckligt tydligt för att de ska kunna användas i en "evidenssökning", oftast via elektroniska verktyg.
Det vanligaste sättet att formulera en fråga inom evidensbaserad praktik är att använda PICO- eller PICOT-metoden. Denna metod innehåller nyckelkomponenter som måste ingå när frågan formuleras. Du behöver identifiera "patientpopulationen", "interventionen eller intresseområdet", "jämförelseinterventionen" eller jämförelsegruppen samt "utfallet". Ibland inkluderas även den "tid" som interventionen kräver (därav T:et i PICOT).
Precis som med COPES gör strukturen att frågan enkelt kan sökas i elektroniska databaser. Detta är avgörande, eftersom evidensbaserad praktik måste bygga på befintlig kunskap och forskning utöver vårdpersonalens egen erfarenhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online