Forskare använder djur för att testa läkemedel, hushållsprodukter, kosmetika och kemikalier för att bedöma deras säkerhet för människor. Det finns en rad olika tester som ofta är mycket smärtsamma och plågsamma för djuren, och många av dem slutar med dödlig utgång. Dessutom innebär skillnaderna i djurens biologiska uppbyggnad att resultaten från djurförsök inte alltid går att överföra på människor.
Här följer en genomgång av de vanligaste typerna av djurförsök och vad djuren faktiskt utsätts för.
År 1944 utvecklade Dr. John H. Draize ett ögontest för att utvärdera hur olika ämnen irriterar ögonen. Vid testet förs ett kemiskt ämne in i ett öga på en fastspänd kanin, medan det andra ögat lämnas orört som kontroll. Effekterna bedöms efter en timme och därefter var 24:e timme i upp till tre veckors tid. Kaninerna drabbas av blödningar, rodnad, sår på hornhinnan och i värsta fall blindhet. När experimentet är avslutat avlivas kaninerna normalt.
Akuta toxicitetstester används för att fastställa hur farliga olika kemikalier är när de intas via munnen eller huden, eller through inandning. Testerna utförs oftast på råttor eller möss. Det ursprungliga testet är den så kallade LD50-metoden (Lethal Dose 50), som fortsätter tills minst hälften av de utsatta djuren har dött. En liknande metod är den fasta dosmetoden, där symtom på ohälsa och lidande avslutar experimentet i stället för djurens död.
Metoderna ”akut toxikologisk klass” och ”up-and-down” kräver färre djur, men de djur som används lider av ohygglig smärta, kramper, nedsatt rörelseförmåga och okontrollerbara anfall. När testet är klart avlivas djuren, och en obduktion utförs för att bedöma skadorna på de inre organen.
Hudirritationstestet, även känt som Draizes hudtest, mäter svårighetsgraden av klåda, svullnad och inflammation på kaniners hud. Ett ämne appliceras på ett rakat hudområde, medan ett annat rakat område fungerar som kontroll. Resultaten är dock ofta missvisande för människor, eftersom hudens anatomi och struktur skiljer sig markant mellan arter.
Farmakokinetiska tester bedömer hur snabbt giftiga kemikalier absorberas, distribueras, bryts ner och utsöndras i kroppen, vanligtvis med hjälp av råttor eller möss. Djuren får enkla eller upprepade doser av ett giftigt ämne genom tvångsmatning, inandning eller injektion. Under testets gång tas blodprover, och efter djurets död studerar forskarna hur kemikalierna har ackumulerats i organen. Eftersom leverenzymer skiljer sig åt mellan arter stämmer resultaten inte helt överens med hur människor reagerar på samma ämnen.
En pyrogen är ett kemiskt ämne som höjer kroppstemperaturen. Pyrogenicitetstester undersöker feberrelaterade biverkningar av vacciner och injicerbara läkemedel. Sedan 1940-talet har kaninpyrogentestet använts för att mäta temperaturhöjningar efter att ett ämne injicerats i blodomloppet. Kaninernas ålder och kön påverkar resultaten kraftigt, vilket gör att data ibland blir missvisande.
Numera används allt oftare Limulus amebocyt lysat-testet, där blod från hästskokrabbor visar pyrogenernas effekt på immunsystemet – ett exempel på hur alternativa metoder kan minska behovet av levande försöksdjur.
Djurförsöken väcker starka etiska frågor. I takt med att alternativ som cellodling, organtyper på chip och datasimuleringar utvecklas fortsätter debatten om hur nödvändiga dessa smärtsamma tester egentligen är – både ur ett vetenskapligt och ett moraliskt perspektiv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online