Vävnadskulturer används ofta för att hjälpa medicinsk personal att identifiera de bakterier eller virus som kan göra en person sjuk. Kulturen får sedan växa fram och ge ett tillräckligt stort prov för att kunna utvärderas, vilket underlättar valet av rätt behandling. Vävnader kan även användas i medicinska studier och hjälpa biologer att förstå bakteriers och viruss utveckling samt att utveckla nya behandlingsmetoder. Metoderna för att skörda vävnadskulturer syftar till att samla livskraftiga celler och vävnader på det säkraste, minst smärtsamma och mest minimalt invasiva sättet som möjligt.
Vävnadskulturer kan erhållas genom biopsier. Dessa metoder kan innebära sugning, extraktion med pincett eller nål. En biopsi innebär att en liten bit vävnad tas bort från kroppen. Proverna är ofta relativt små men innehåller många celler som kan testas och studeras. Detta är den vanligaste metoden för vävnadsinsamling inom medicin och vetenskap. Metoden kan vara smärtsam och utförs därför ibland i operationsmiljö. Biopsi räknas som en invasiv metod för vävnadsinsamling.
En annan metod för att samla vävnadskulturer är användning av svabbar. Dessa kan användas för att avgöra vilka bakterier och virus som finns på en person. Vid svabbning används en träpinne eller bomullstopp som förs längs den kroppsdel som ska testas. Cellerna avlägsnas därmed mekaniskt och överförs till insamlingsytan. Ytan placeras sedan i en suspensionslösning som bevarar cellerna. Detta är en helt smärtfri insamlingsmetod som begränsar behovet av invasiva ingrepp.
Blodprovstagning är den vanligaste formen av vävnadsinsamling när det gäller mänskliga vävnadskulturer. Metoden utförs genom att en ihålig nål förs in i en ven varefter ett vakuumrör kopplas till nålen. Blodet dras då in i röret, vilket möjliggör en steril insamling av blodprover. Proverna kan därefter analyseras för en rad olika tillstånd och ger medicinsk personal omfattande information om personens hälsa.
Biologer och medicinsk personal behöver ofta flytta ett vävnadskulturprov från en behållare till en annan, eller till ett mikroskopobjektglas för observation. Detta kan göras med hjälp av en gummispatel, genom att skrapa bort vävnaden från den ursprungliga behållaren. Metoden är inte gynnsam för vävnadernas överlevnad, men den ger ett stort testfält med olika celltyper att observera. Den används därför främst för att studera vilka typer av celler som finns i ett prov. Proteolytiska enzymer kan istället användas för att kemiskt lossa cellerna från odlingsmediet. Detta kan skada cellerna genom att deras yttre proteiner avlägsnas, men är generellt sett mindre skadligt än skrapningsmetoden. Ren EDTA kan även användas för att buffra och lösgöra cellerna vid insamling. Denna metod är den minst skadliga för cellerna och är att föredra när cellerna ska användas för fortsatt odling eller testning.
Vävnadskulturer odlas i en inkubator som styr luftfuktigheten, temperaturen och gasinnehållet. Vävnadsproverna odlas i en atmosfär bestående av 5 till 10 procent koldioxid. Proverna bör inte tas ut ur inkubatorn mer än nödvändigt, alltså endast vid utfodring och testning. Cellerna närs med en blandning av enkla kolhydrater och proteiner, anpassad efter vilken celltyp som odlas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online