Plasmodium falciparum är en av flera mikroskopiska protozo-parasiter som orsakar den sjukdom som allmänt kallas malaria. Fortfarande varje år smittas miljontals människor av P. falciparum och drabbas av sjukdomens svåra symtom.
Långt innan det fanns skriftliga källor fick människan hantera Plasmodium falciparum och dess släktingar. Parasiterna trivs i varma tropiska och halvtropiska miljöer. Eftersom den överförs via myggbett kan P. falciparum spridas snabbt inom en befolkning och döda sina värdar veckor, månader eller till och med år senare.
Som svar på detta hot utvecklade vissa folkgrupper i Afrika en genetisk egenskap som ger viss resistens mot malaria, dock till priset av smärtsamma symtom. Sickelcellsanemi är en genetisk sjukdom som deformerar de röda blodkropparna så att de får en bananliknande form i stället för den normala runda formen. Denna avvikande form gör blodkropparna mer motståndskraftiga mot P. falciparum-infektion och ger därmed ett visst skydd mot sjukdomen.
Redan de forntida egyptierna och romarna förstod farorna med malaria, även om de naturligtvis inte kände till Plasmodium falciparum. De drog slutsatsen att dränering av träskmarker och stillastående vattensamlingar minskade sjukdomsfrekvensen i närliggande samhällen.
Till exempel lät romerska ingenjörer dränera flera träskområden runt Rom under republikens tidiga år. Resultatet blev en kraftig befolkningstillväxt i staden och en markant minskning av malariafallen. Liknande insatser i Indien, Kina och Mesopotamien ledde också till minskad exponering för P. falciparum.
År 1880 undersökte Charles L. Laveran, en fransk läkare verksam vid ett militärsjukhus i Algeriet, ett blodutstryk från en soldat som hade avlidit i malaria. Genom mikroskopet upptäckte han små, sigdformade protozoer och gav dem namnet "falciparum", ett grekiskt sammansatt ord som ungefär betyder "sigdformade avkomlingar".
Hur protozoerna tog sig in i människokroppen förblev länge ett mysterium, men Laveran formulerade hypotesen att de möjligen överfördes via myggor.
Laverans teori om överföring via myggor sattes på prov 1898 av Giovanni Grassi och Ronald Ross. De två forskarna fångade och identifierade en rad olika myggor i området kring Rom och dissekterade dem under mikroskop.
Det lyckades dem att slutgiltigt bevisa att en viss typ av mygga, Anopheles, var bärare av Plasmodium falciparum-protozoerna. Resultaten bekräftades genom undersökningar av ytterligare myggor som fångats i andra malariadrabbade områden kring Medelhavet.
Eftersom det är praktiskt omöjligt att utrota Anopheles-myggan, för att inte tala om själva parasiten, har forskare och läkare utvecklat en rad strategier för att minska dödligheten i P. falciparum.
Innan en resa till ett område där P. falciparum kan förekomma ordineras oftast ett malariaprofylaktiskt läkemedel. Patienten ska ta medicinen både före, under och efter vistelsen i området. Risken för infektion kan dessutom minskas genom användning av insektsavvisande medel och, där det är möjligt, att sova under ett myggnät.
Skulle en infektion ändå uppstå ges kininbaserade läkemedel intravenöst för att bekämpa protozoerna i kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online