Ett väl fungerande kardiovaskulärt system måste cirkulera blod kontinuerligt. För att försörja kroppens vävnader med syre och näring, samt transportera bort koldioxid och avfallsprodukter, får blodet aldrig stanna upp – det måste hela tiden strömma genom kroppen. Trombos, alltså bildning av blodproppar, är ett allvarligt medicinskt problem som kan orsaka omfattande vävnadsskador på mycket kort tid. D-dimer är ett värdefullt laboratorietest som läkare ofta beställer för att bedöma en patients risk för proppbildning.
Blodproppar är mycket dynamiska strukturer. De är långt ifrån permanenta – snarare tillfälliga pluggar som snabbt bildas där de behövs, men som också bryts ner när de har fyllt sin funktion. När en propp bildas i venerna är det proteinet fibrin som utgör det strukturella ramverk som proppen byggs upp kring. För att upprätthålla ett normalt blodflöde bryts dessa proppar ned genom en process som kallas fibrinolys, det vill säga sönderdelning av fibrinnätet. D-dimerer är de nedbrytningsprodukter som frigörs i denna process. Genom att mäta nivåerna av D-dimer i blodet kan läkare bedöma om proppbildning och nedbrytning pågår någonstans i kroppen.
Enligt en studie publicerad år 2003 i New England Journal of Medicine betraktas ett D-dimervärde under 200 mikrogram per liter (µg/L) som normalt. Studien visade att testet hade ett negativt prediktivt värde på 96,1 procent. Det innebär att bland de patienter som hade ett D-dimervärde lägre än 200 µg/L kunde 96,1 procent senare konstateras vara fria från trombos när de undersöktes med andra diagnostiska metoder. Forskarna drog slutsatsen att det är en gångbar diagnostisk strategi att utesluta blodpropp hos patienter med ett D-dimervärde under 200 µg/L.
Läkare söker ständigt bättre sätt att bekräfta eller utesluta diagnoser, och D-dimer är en väl etablerad indikator på kärltrombos. Tillstånd som lungemboli, hjärtinfarkt, stroke, djup ventrombos (DVT) och tarmischemi hänger alla samman med onormal koagulering som kan leda till kärl ocklusion och vävnadsdöd. Det är dessa akuta och potentiellt livshotande tillstånd som läkaren framför allt vill utesluta när D-dimer mäts.
I vissa fall kan ett lätt förhöjt D-dimervärde, som 166, tyda på en så kallad hyperkoagulerbarhet – en ökad benägenhet att bilda proppar. Detta kan ses vid vissa ärftliga eller förvärvade tillstånd, exempelvis vid cancer. Ett D-dimervärde på 166 indikerar därför inte med styrka att en trombos föreligger, men den bakomliggande orsaken till den ökade koagulationsbenägenheten bör utredas vidare av din läkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online