Leverfibros är en allvarlig och smärtsam sjukdom som kan kontrolleras med läkemedel om den upptäcks i tid. Historiskt sett krävde diagnosen en leverbiopsi, en metod som varken läkare eller patienter gillade på grund av procedurens höga risker. De flesta leverbiopsier som utförs idag sker efter dödsfall, i syfte att ytterligare studera leverfibros och fastställa hur svår tillståndet var hos patienten. Tack vare markörer för leverfibros går det numera att ställa diagnos och bedöma tillståndets svårighetsgrad utan att ta till biopsi.
Leverenheten vid Institut de Malalties Digestives i Barcelona, Spanien, definierar leverfibros som en överdriven ansamling av extracellulära proteiner som åtföljer de flesta leversjukdomar. Dessa proteiner betraktas som matrisproteiner och omfattar bland annat kollagen.
Om tillståndet lämnas obehandlat kan det utvecklas till skrumplever (cirros), vilket kan leda till leverinsufficiens och portahypertoni. När sjukdomen har nått detta avancerade stadium krävs ofta en levertransplantation för effektiv behandling.
Leverfibros kan upptäckas med hjälp av flera olika markörer, vilket gör det möjligt att diagnostisera patienter utan biopsi. Detta görs genom ett enkelt blodprov där man analyserar så kallad APRI – förhållandet mellan aspartataminotransferas (ASAT) och trombocytnivåerna i blodet.
Det finns även Fibrotest, ett varumärkesskyddat test som utförs av medicinsk personal. Dessa tester kan visa om avancerad leverfibros eller cirros föreligger, eller om levern helt saknar fibrosvävnad. De anger dock inte exakt hur uttalad fibrosen är.
Dr. Pratel och hans kollegor arbetar med en metod för att även fastställa svårighetsgraden av leverfibros hos patienter. Studien omfattar patienter som diagnosticerats med hepatit C, vilket har orsakat leverskador.
I studien används ett test kallat FibroSpect II, som kunnat fastställa svårighetsgraden av leverfibros med en träffsäkerhet på 71–87 procent. Metoden bygger på markörer i de fibrötiska kaskaderna, bland annat hyaluronsyra, vävnadshämmare av metalloproteinaser (TIMP-1) samt alfa-2-makroglobulin.
Insamlingen av markörer för leverfibros är lika enkel som ett vanligt blodprov. En sjuksköterska eller laboratorieassistent tar blod från patientens ven med en tunn nål som kopplas till en steril vakuumflaska.
Detta är betydligt mindre ingripande än en leverbiopsi, som ibland används för att bekräfta testresultaten. Vid en leverbiopsi förs en nål in i levern för att utvinna celler som sedan undersöks. Proceduren kan utföras på flera sätt – via halsvenen, med en nål genom bukväggen eller genom en serie snitt ovanför levern.
Att fastställa förekomsten av leverfibros – och hur långt tillståndet har framskridit – möjliggör behandling med läkemedel som kan vända utvecklingen och avsevärt förbättra både livskvalitet och livslängd för patienten. Leverfibros ger ofta inga symtom, men kan i förlängningen orsaka högt blodtryck i portalsystemet samt leversvikt, vilket kan vara livshotande.
Genom att upptäcka tillståndet tidigt med hjälp av markörer kan allt fler behandlas med fibroshämmande läkemedel och få en god chans till återhämtning. Det är dock viktigt att även åtgärda de underliggande orsakerna, exempelvis alkoholkonsumtion eller annan sjukdom. Annars återkommer fibrosen när läkemedlets effekt avtar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online