Sambandet mellan sicklecellssjukdom och malaria är komplext och mångfacetterat. Sicklecellssjukdom är en ärftlig genetisk sjukdom som påverkar hemoglobinet i de röda blodkropparna och gör att de antar en karakteristisk sigdform. Malaria är däremot en parasitinfektion som överförs via myggstick och som orsakar återkommande episoder av feber, frossa och trötthet.
I områden där malaria är vanligt förekommande har personer som bär på anlaget för sicklecellsjukdom (heterozygota individer) en minskad risk att utveckla svår malaria. Orsaken är att de sigdformade röda blodkropparna i mindre utsträckning infekteras av malariaparasiten Plasmodium falciparum.
Heterozygota individer har en normal genkopia som producerar fungerande hemoglobin samt en genkopia för sickelhemoglobin. Detta ger dem ett visst skydd mot malaria samtidigt som de oftast behåller tillräckliga nivåer av fungerande hemoglobin i blodet.
Personer som har själva sjukdomen (homozygota för sicklecellgenen) är däremot mycket känsliga för allvarliga former av malaria. De sigdformade röda blodkropparna kan blockera små blodkärl, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som vävnadsskador, organsvikt och svår blodbrist (anemi).
Bristen på fullt fungerande hemoglobin vid sicklecellssjukdom försämrar dessutom immunförsvarets förmåga att bekämpa malariainfektionen, vilket gör att infektionen ofta får en svårare förlopp hos dessa patienter.
Sammanfattningsvis ger sicklecellanlaget ett evolutionärt skydd mot svår malaria, medan personer med fullt utvecklad sicklecellssjukdom är betydligt mer sårbara för sjukdomens allvarliga komplikationer. Detta fenomen är ett klassiskt exempel på så kallad balanserad selektion, där en och samma gen kan vara fördelaktig i vissa sammanhang men skadlig i andra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online