Så bygger du ett forskningsprogram utifrån Roys adaptationsmodell för omvårdnad

Roys adaptationsmodell för omvårdnad utvecklades av syster Callista Roy och fungerar som en metod inom omvårdnadsforskning för att studera hur människan svarar på sin omgivning. Roy, som är professor och omvårdnadsteoretiker vid Boston Colleges vårdhögskola, menar att människor kan anpassa sig till sin miljö och att dessa förändringar kan påverkas och övervakas. En misslyckad anpassning tyder på en benägenhet att insjukna, eftersom anpassning är nödvändig för ett hälsosamt liv. Vårdpersonal kan alltså forska kring mänskligt beteende, hälsa och sjukdom genom att styra och observera stimuli samt responsen på dessa.

Instruktioner

1. 1. Genomför en bedömning på första nivån

   Bedöm beteendet hos en urvalsgrupp av patienter. Detta innebär att analysera ett specifikt beteende som patienterna har gemensamt och som forskarna vill förändra. Det rör sig oftast om ett målbeteende som forskarna identifierar som en bidragande orsak till sjukdom. Forskarna definierar beteendet i relation till de anpassningsområden som Roy beskriver: självuppfattning, samhörighet, fysiologisk funktion och rollfunktion.

   Forskare kan välja ett oönskat hälsobeteende som mål för förändring.

2. 2. Genomför en bedömning på andra nivån

   Bedöm urvalsgruppen på andra nivån. Forskarna identifierar och analyserar de faktorer som påverkar målbeteendet. Dessa faktorer kan påverka patienterna i nuläget, eller utgöras av faktorer från patienternas förflutna som fortsätter att påverka deras beteende. Faktorerna kan vara miljömässiga, sociala, konceptuella eller kognitiva.

3. 3. Ställ diagnos på patienterna

   Kliniker måste ta hänsyn till både beteendet och de faktorer som kan påverka det när diagnoser ställs. Diagnoserna fungerar som referenspunkter från vilka framtida framsteg – eller avsaknad av sådana – kan jämföras.

4. 4. Sätt upp mål för patienterna

   Målen fokuserar på att förändra ett oönskat beteende eller förstärka ett önskat. Detta steg blir mest effektivt om patienterna själva deltar i målformuleringen. Målet kan se olika ut för varje patient, men det övergripande målet är alltid en positiv beteendeförändring.

   Målet fokuserar på att åstadkomma ett positivt hälsobeteende.

5. 5. Påbörja interventionen

   Forskarna förändrar den stimulans som identifierats som påverkande för målbeteendet. De kan minska stimulansen så att patienterna lättare kan anpassa sig, vilket ger patienterna positiv förstärkning för att ändra beteendet. Patienterna kan även få extra stöd för att kunna anpassa sig till den ursprungliga stimulansen.

6. 6. Utvärdera patienterna

   Följ upp patienterna för att övervaka eventuella förändringar i beteendet i förhållande till deras reaktioner på stimulansen. Forskarna jämför beteendeförändringarna med det önskade målet och analyserar interventionens effektivitet. I bästa fall lyckas patienterna anpassa sig, vilket ökar deras benägenhet för ett hälsosammare beteende. I sådana fall kan interventionen bedömas som effektiv.

   En intervention som leder till en hälsosam förändring är effektiv.