Litium har använts som läkemedelsbehandling för personer som lider av mani och bipolär sjukdom sedan 1950-talet. Även om litium förekommer naturligt i kroppen i små mängder kan alltför höga nivåer allvarligt försämra kroppens funktioner. Effekterna på levern kan vara särskilt skadliga.
Litium är ett naturligt förekommande grundämne som finns på plats nummer tre i periodiska systemet. Det upptäcktes första gången år 1817 av Johan August Arfvedson som en beståndsdel i mineralet petalit. Vid behandling av mani och bipolär sjukdom administreras litium som en saltförening. Litium är den lättaste av alla metaller och klassificeras som en alkalimetall. Ur ett biologiskt perspektiv fyller det ingen funktion när det gäller att upprätthålla den naturliga balansen i miljön eller i levande organismer.
Levern är kroppens största organ och fungerar även som en gallsöndrande körtel som hjälper till att reglera matsmältningen och avgiftningsprocesserna. Levern styr dessutom många andra viktiga funktioner i kroppen, bland annat ämnesomsättningen av proteiner, kolhydrater och fetter. Den spelar en avgörande roll för att avlägsna gifter från kroppen samt möjliggör för tarmarna att absorbera fetter och vitaminer. Litiums främsta effekter på levern har att göra med dess kemiska sammansättning som saltförening.
Natriumnivåerna i kroppen påverkar en persons benägenhet för maniskt beteende. Behandling med litium vid mani och bipolär sjukdom syftar till att minska eller eliminera maniska episoder och stabilisera kroppens kemi. Biologiskt sett klassificeras litium som ett svagt giftigt ämne som kan skapa kemiska obalanser i kroppen. När giftiga nivåer föreligger kan biverkningar som muskelsvaghet, trötthet, bristande koordination och kräkningar uppstå.
Risken att utveckla giftiga nivåer av litium i kroppen beror på den enskilda personens kemi. Vid behandling uppnås den mest effektiva dosen när nivåerna ligger strax under de toxiska gränsvärdena. För att förebygga risken för leverskador måste patienter genomgå en serie leverprover som kontrollerar litiumnivåerna i blodet. Regelbundna EKG- och njurfunktionstester är också nödvändiga under behandling med detta läkemedel. I början av behandlingen tas blodprover var tredje till fjärde dag under en månads tid. Därefter utförs uppföljande provtagningar med en till två månaders mellanrum.
Biverkningssymtom är vanligtvis det första tecknet på förhöjda litiumnivåer i blodet. Eftersom litiumets saltkomponent utgör den största risken för toxicitet kan rikligt vätskeintag hjälpa till att förebygga att farliga nivåer byggs upp i kroppen. Under behandling kan hård träning och kraftigt svettande snabbt dehydrera kroppen, vilket ytterligare ökar risken för förhöjda blodnivåer. I vissa fall kan dåsighet uppstå som en relativt ofarlig biverkning av läkemedlet, varför försiktighet bör iakttas vid bilkörning eller hantering av maskiner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online