Vad är psykomotorisk hyperaktivitet?

Psykomotorisk hyperaktivitet är ett tillstånd som kännetecknas av en djupgående känsla av rastlöshet i kombination med ökad motorisk aktivitet. Detta kan yttra sig som muskelkrampar, darrningar och ryckningar. Personer med tillståndet uppvisar ofta också andra rastlösa beteenden, såsom att gå fram och tillbaka, korsa och okorsa benen samt andra tecken på nervös aktivitet.

Benämningar

Psykomotorisk hyperaktivitet går under flera olika namn inom vården. Det vanligaste alternativet är akatisi, men tillståndet kallas även psykomotorisk rastlöshet, psykomotorisk agitation och psykomotorisk excitation.

Kännetecken

Psykomotorisk hyperaktivitet är ett yttre, fysiskt uttryck för olika underliggande tillstånd. Orsakerna kan variera kraftigt – från sjukdomar till reaktioner i nervsystemet orsakade av gifter i kroppen eller biverkningar av läkemedel. Eftersom symptomen är synliga utåt kan de ofta observeras av omgivningen, även om den inre upplevelsen av oro och rastlöshet endast patienten själv kan beskriva.

Orsaker

Flera olika medicinska tillstånd kan leda till psykomotorisk hyperaktivitet, bland annat:

• Hypertyreos (överaktiv sköldkörtel)
• Ångest
• Sömnbrist
• Vissa former av depression
• ADHD (attention deficit hyperactivity disorder)

Tillståndet kan även orsakas av blyförgiftning eller uppstå i samband med puberteten, då kroppens hormonbalans förändras.

Diagnos

Att ställa diagnos vid psykomotorisk hyperaktivitet är utmanande. Läkare måste förlita sig på noggranna samtal med patienten samt direkt observation av den motoriska aktiviteten. Med hjälp av standardiserade verktyg, exempelvis Barnes akatisiskala, kan erfarna läkare identifiera tillståndet. Det är dock viktigt att komma ihåg att även de bästa diagnostiska verktygen till stor del bygger på den subjektiva bedömning som utförs av den läkare som använder dem.

Behandling

Ett flertal behandlingsmetoder används för att lindra psykomotorisk hyperaktivitet. Bland de mest effektiva återfinns subkutana infusioner, injektioner i de drabbade musklerna samt olika läkemedelsbaserade terapier. Dessa metoder har visat goda resultat när det gäller att minska darrningar och lugna muskulaturen. Även terapeutisk beröring har visat viss framgång i arbetet med att dämpa tillståndets effekter och ge patienten lindring.