
Blåsdivertikel är en utbuktning, ofta beskriven som en "påse", i urinblåsans vägg. Tillståndet kan antingen vara medfött eller utvecklas senare i livet. I många fall är divertikeln helt ofarlig och kräver ingen behandling, men om den ger upphov till symtom blir kirurgisk behandling ofta aktuell.
Ett blåsdivertikel är en fickliknande utbuktning i urinblåsans vägg. Divertiklar kan vara medfödda (kongenitala), vilket innebär att en svaghet i blåsväggen funnits sedan födseln, eller förvärvade under livet. Förvärvade divertiklar orsakas oftast av ett hinder i urinvägarna, till exempel en godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi, BPH), eller av återkommande infektioner. Allvarlighetsgraden beror främst på divertikelns storlek – lindriga fall ger ofta inga symtom alls.
När urinflödet ur blåsan hindras ökar trycket inne i blåsan. Med tiden kan detta tryck skapa svaga punkter i blåsväggen, där slemhinnan buktar ut och bildar en ficka. Den vanligaste orsaken är en blockerande förstorad prostata hos äldre män, men även ärrbildning i urinröret eller kroniska urinvägsinfektioner kan ligga bakom. Njurarnas funktion spelar också en roll – njurarna renar blodet från avfallsämnen, och om de inte fungerar som de ska kan detta påverka hela urinvägssystemet, inklusive blåsan.
Vanliga symtom vid blåsdivertikel är:
I de flesta fall sitter divertikeln i själva blåsan, men den kan även placeras nära urinledaren. Det kan leda till vesikoureteral reflux, det vill säga att urinen rinner tillbaka från blåsan upp mot njurarna. Detta ökar risken för infektioner och kan på sikt skada njurarna.
Ett blåsdivertikel ger ofta inga besvär och syns inte utvändigt. Det upptäcks därför ofta i samband med utredning av återkommande urinvägsinfektioner. Vanliga undersökningar är cystoskopi, där läkaren granskar blåsans insida med ett smalt instrument, samt ultraljud eller datortomografi av urinvägarna.
Ett divertikel som inte ger några symtom behöver oftast bara följas regelbundet. Ger det däremot besvär rekommenderas vanligen kirurgisk borttagning av säcken. Operationen utförs via urinröret in i blåsan, men kräver ibland även åtkomst från utsidan av kroppen. Ingripet kan vara tekniskt utmanande om divertikeln är inflammerad.
Operationen lyckas i de allra flesta fall. Efter ingreppet behövs vanligen en urinkateter i upp till två veckors tid för att tömma blåsan medan såret läker. Läkaren ger även råd om uppföljning och hur risken för nya infektioner kan minskas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online