Omvårdnadsdiagnoser utgör det andra steget i omvårdnadsprocessen och följer direkt efter bedömningen av patienten. När allt tillgängligt data har utvärderats formulerar sjuksköterskan en eller flera diagnoser som identifierar befintliga eller potentiella hälsoproblem. När en patient har fler än en diagnos måste sjuksköterskan avgöra vilket problem eller vilket möjligt hot som är viktigast. Prioriterade problem är de som antingen stoppar eller försvårar framsteg i vården, eller som negativt påverkar patientens övergripande funktion.
Regel nummer ett: om något kan döda patienten eller ytterligare försämra dennes tillstånd är det en prioritetsdiagnos. Alla människor behöver andas och ha en fungerande hjärtrytm för att överleva. Otillräcklig luftvägsrening är en prioritetsdiagnos eftersom den hindrar patientens förmåga att andas. Minskad hjärtminutvolym är också en hög prioritet, eftersom det innebär att för lite blod pumpas ut i kroppen för att tillgodose ämnesomsättningens behov. Äldre patienter löper särskilt stor risk för minskad hjärtminutvolym, eftersom deras hjärtkammar är mindre följsamma.
Att säkerställa patientens säkerhet är en annan högsta prioritet. Det finns många säkerhetsaspekter att utvärdera. En patient som upplever yrsel riskerar att falla och bör övervakas när hen rör sig. Nedsatt hudintegritet kan leda till trycksår, vilket i sin tur kan leda till infektion. Dessa problem behöver åtgärdas innan diagnoser som bristande egenhygien eller kunskapsbrist hanteras. Det är högst osannolikt att utebliven badning skulle skada eller döda en patient. Ett fall på vägen till badrummet eller en förvärvad infektion kan däremot göra det.
Smärta påverkar hela kroppen. Den kan öka puls och blodtryck, förändra humöret samt orsaka stress och ångest. Tills smärtan är under kontroll blir det svårt att fortsätta med andra omvårdnadsåtgärder av lägre prioritet. Ta till exempel en patient som nyligen opererat sitt knä och fått klartecken för att börja träna gång. Patienten ska snart skrivas ut och behöver förstå sina vårdinstruktioner. Men knät gör fortfarande mycket ont. Hen är inte intresserad av att försöka gå, vill inte lyssna på instruktionerna – hen vill bara slippa smärtan. Allt annat stannar av tills smärtan nått en hanterbar nivå.
Inom omvårdnaden skiljer man mellan faktiska diagnoser och riskdiagnoser. En faktisk diagnos innebär att hälsoproblemet redan finns. En riskdiagnos innebär att sjuksköterskan har skäl att tro att problemet är förestående. Generellt sett bör det faktiska problemet prioriteras framför risken, såvida inte risken kan orsaka skada eller död. I vissa fall kan hantering av det faktiska problemet dessutom minska sannolikheten för att risken realiseras. Ångest går exempelvis före risk för nedsatt anknytning mellan förälder och barn, om ångesten är roten till risken. En suicidrisk prioriteras dock framför förstoppning, eftersom det förestående hotet kommer att orsaka betydligt större skada än det aktuella problemet.
Varje patient och varje situation är unik och behöver bedömas utifrån det perspektivet. När en vårdplan tas fram ska diagnoserna granskas och det avgöras vilka hälsoproblem som kan orsaka störst skada. Kan något orsaka skada eller död behöver det åtgärdas först. Kan något hindra fortsatta behandlingsmål behöver det också komma först. Kan något förebygga ytterligare problem är det en prioritet. Det kan finnas fall där inga större problem eller risker föreligger. I dessa fall bör prioriteringen ske utifrån vad som bäst hjälper patienten att nå sin fulla hälsopotential.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online