Mikroskopisk lymfocytisk kolit är en inflammatorisk tarmsjukdom som orsakar inflammation i tarmens slemhinna. Typiska symtom är magkramp, plötsligt och akut behov av toalettbesök, viktnedgång, avföringsläckage samt vattnig, icke-blodig diarré. Diagnosen ställs vanligtvis genom att ett vävnadsprov (biopsi) tas från tarmen, ofta i samband med en koloskopi. Sjukdomen drabbar framför allt äldre kvinnor, men kan förekomma hos alla åldersgrupper. Behandlingen sker stegvis, beroende på hur svåra symtomen är och hur patienten svarar på olika terapier.
En av de enklaste behandlingsåtgärderna som läkare ofta rekommenderar är att patienten slutar använda läkemedel som kan utlösa eller förvärra besvären, särskilt icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen och naproxennatrium. Många patienter mår bättre redan efter att ha uteslutit dessa preparat. Det kan också vara klokt att undvika livsmedel och drycker som innehåller laktos och koffein, eftersom båda dessa ämnen ökar risken för diarré.
Om det inte går att undvika de utlösande läkemedlen och ämnena, eller om detta inte ger tillräcklig lindring, kan läkaren föreslå behandling med antidiarrémediciner, exempelvis loperamid (Imodium) eller difenoxylat med atropin (Lomotil). Dessa läkemedel minskar tarmens rörlighet och gör avföringen fastare.
Kontrolleras inte diarrén av antidiarrémediciner kan läkaren rekommendera preparat mot magbesvär, såsom Pepto-Bismol (bismutsubsalicylat) eller Kaopectate. Dessa används ofta vid mikroskopisk lymfocytisk kolit, ibland ensamma och ibland i kombination med antidiarrémediciner.
Hjälper inte de tidigare behandlingarna kan läkaren ordinera kolestyramin, ett receptbelagt läkemedel som binder gallsyror i tarmen. Dessutom kan antiinflammatoriska läkemedel som mesalamin, sulfasalazin eller balsalazid övervägas för att dämpa inflammationen i tarmens slemhinna.
Om alla ovanstående behandlingar visar otillräcklig effekt kan läkaren skriva ut kortikosteroider, ofta budesonid, som verkar lokalt i tarmen. Eftersom steroidbehandling är förenad med risk för biverkningar rekommenderas denna behandling främst vid mycket svåra symtom, när andra terapier inte har hjälpt.
I mycket sällsynta fall, då sjukdomen inte svarar på någon form av medicinsk behandling, kan läkaren rekommendera en ileostomi. Vid detta kirurgiska ingrepp fäster kirurgen den sista delen av tunntarmen, kallad ileum, till en öppning i bukväggen, vilket gör att tarmen slipper belastas. Ingreppet utförs ibland tillsammans med en kolostomi, där hela eller delar av tjocktarmen tas bort. Kirurgi är dock alltid en sista utväg vid mikroskopisk lymfocytisk kolit.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online