Binjurehypofunktion är ett tillstånd där binjurarna inte förmår producera tillräckliga mängder av de kortikosteroidhormoner som kroppen behöver för att fungera normalt. Tillståndet kan ha många olika orsaker och delas traditionellt in i två huvudtyper: primär och sekundär hypofunktion. Skillnaden mellan dem ligger i var problemet finns – vid primär hypofunktion är själva binjuren skadad, medan körteln är frisk men saknar hormonell stimulering vid sekundär hypofunktion.
Binjurehypofunktion innebär att binjurens aktivitet är nedsatt. Detta kan bero på en skada på själva binjuren (primär binjurehypofunktion) eller på bristande hormonell stimulering (sekundär hypofunktion). Vid primär hypofunktion är binjuren fysiskt skadad, medan sekundär hypofunktion orsakas av att hormoner uteblir – oftast på grund av hypopituitarism, det vill säga en minskad utsöndring av ett eller flera av de åtta hormoner som hypofysen producerar.
Primär binjurehypofunktion orsakas ofta av Addisons sjukdom, som uppstår när cirka 90 procent av binjurevävnaden har förstörts. Den vanligaste orsaken till Addisons sjukdom är autoimmun adrenalit, ett tillstånd där immunförsvaret angriper och successivt förstör binjurevävnaden. Binjuren kan också skadas av tuberkulos, en blödning i binjuren, tumörer eller infektioner. En bilateral adrenalektomi, det vill säga kirurgisk borttagning av båda binjurarna, leder naturligtvis också till binjurehypofunktion.
Sekundär binjurehypofunktion uppstår när binjuren inte stimuleras tillräckligt av de hormoner som andra körtlar normalt sänder ut för att aktivera dess funktion. Detta händer ofta när hypofysen inte utsöndrar tillräckliga mängder av det hormon som behövs för att driva binjurens arbete. Vanligtvis är det alltså hypofysen som sviktar, inte binjuren själv. Sekundär binjurehypofunktion kan även orsakas av att en ACTH-producerande tumör avlägsnas, eller av att en långvarig kortikosteroidbehandling avbryts abrupt.
Vanliga symtom vid binjurehypofunktion inkluderar svaghet, yrsel, trötthet, viktminskning, bukbesvär, ökad hudpigmentering, depression, led- och muskelvärk, uttorkning, mag-tarmbesvär, ångest samt nedsatt tolerans mot fysisk och psykisk stress. Även laboratoriefynd och tecken som låga natriumvärden, lågt blodsocker, höga kaliumvärden, lågt blodtryck, darrningar och svimningsanfall kan förekomma. Uppträder dessa symtom samtidigt med nyligen diagnostiserade tillstånd som tuberkulos, en nyligen genomförd bilateral adrenalektomi, färsk blödning i binjuren, tumörer eller en nyligen genomgången infektion kan det tyda på binjurehypofunktion.
Binjurehypofunktion är en allvarlig sjukdom, och behandlingen kräver livslångt engagemang. Patienter med diagnosen behandlas i första hand med kortikosteroidersättning, vanligtvis med kortison eller hydrokortison. Andra behandlingsalternativ inkluderar deoxikortikosteron, ett mineralokortikoid som ges intravenöst, samt fludrokortison, ett syntetiskt mineralokortikoid som tas oralt. Dessa läkemedel ges framför allt för att förebygga uttorkning och lågt blodtryck.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online